Predikan vid mässan lördagen 5 december 2015
”Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd”. Ja, det måste ligga oss varmt om hjärtat, ingen som är kallad, ”Kom och följ mig, jag skall göra er till människofiskare” (Matt 4:19), kan gärna se Guds skapade och älskade varelser dö av hunger och törst efter Guds ord utan att börja sitt arbete för Skördens Herre. Arbetarnas uppgift är att släcka hjärtats törst efter den levande Guden. Också vi kan se att människor lever som ”får utan herde”. Vart går de? Vilket syfte har deras liv?
Mysteriet människan blir uppenbart när vi också ser och hör att den herde som kommer, ”Ja, han kommer snart. Amen, kom, Herre Jesus” (Upp 22:20), straffas och förföljs, förnekas och blir förrådd! När vi uppriktigt och med ett hjärta omformat till kärlek och barmhärtighet fullgör vår plikt att be om arbetare till Herrens skörd, då vet vi samtidigt vad vi också ber om: offer, offer av oss själva, överlåtelse till Gud och hans försyn.
Vi liknar Abraham som litade på Gud och samtidigt var beredd på det största av offer, att ge Gud sin enfödde, Isak, som offer. Det finns många vägar för detta offer för skördens skull: men ett har de gemensamt: det är ett inre, fritt valt offer, inte ett blint öde, utan en gärning med rötter i tacksamhet för att Gud gett oss livet, livet på jorden, det eviga livet i himlen.
Vårt offer för skördens och arbetarnas skull är alltid ett tacksägelseoffer. Det kanske är ett litet offer, men ett offer, vi är inte många, men vi finns. Jesus märkte det: ”skörden är stor men arbetarna få” (Matt 11:37). Nej, vi är kanske inte många, men vi är kallade. Gud vet vad han gör, han vet vad han begär och han gör allt av kärlek. Guds godhet gör den lilla offergåvan till en stor gåva, Gud samlar några få att följa honom i trofasthet, men han ger dem makt, makt ”att förkunna riket”, makt ”att bota alla slags sjukdomar”.
Det enda han behöver för sitt barmhärtighetsverk är att vi tror, tror och litar på Guds egen makt och härlighet. Hans röst går ut till hans heliga folk, förr som nu, i det Gamla förbundet som i det Nya: ”Ja, du folk som bor på Sion, i Jerusalem, ingalunda må du gråta”… ”Herren skall ger er nödens bröd och fångenskapens dryck”(Jes 30:19-29) … ja, martyriet, fysiskt eller andligt eller fysiskt och andligt, är arbetarnas arvedel, hur skulle de annars kunna vara trogna? Säger inte Jesus: ”Den som inte bär sitt kors kan inte vara min lärjunge?” Lidandet blir alltså förvandlat till gärningar för skördens skull, för alla som törstar efter den levande Guden, men som behöver tecken, tecken på barmhärtighetens och kärlekens närvaro, inte på torgen och arenorna, utan i hemmet, i omklädningsrummen, i väntrummen, vid de nyfödda barnens rena korgar, vid dödsbäddarna och de djupa gravarna.
”Jag skall göra er till människofiskare”, säger Herren. Ingen fiskar utan nät, utan ett lockande bete, utan att välja platsen för fisket, utan att veta vad som ska göras med den fångade fisken. Jesus kallar oss att stå mitt i hans ljus, som upplyser världen. Som Jesaja säger: ”och solens ljus skall vara ett sjufaldigt dagsljus, när den tiden kommer, då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som de har fått” (Jes 30: 26).
Han talar här om skärselden, denna brinnande ugn som är ett reningens bad efter dopet i Anden. Låt oss inte vara rädda för den reningen och den smärtan, för det är ett kärlekens verk.
Någon har försökt förklara vad denna smärta i renande eld liknar. Den kan inte jämföras med eld som vi känner den. Den är i grund och botten ingenting annat än Jesu medlidande kärlek. Vår skam och sorg kanske motsvaras av det som hände när Jesus möter Petrus efter hans trefaldiga förnekelse att han inte kände ”den mannen”. Då såg Jesus på honom, och Petrus ”gick ut och grät bittert” (Luk 22:62). Kallelsens vägar är många. Men de har alla det gemensamt att de kräver frivilliga offer med rötter i tacksamhet till Gud som älskar oss passionerat!
Diakon Göran Fäldt
