Predikan Palmsöndagen 2023

Jes 50: 4-7; Ps 22; Fil 2: 6-11; Matt 27: 11-54

Kära medkristna,

Jesu tystnad, ödmjukhet, och till och med vänlighet mot andra, under lidandet är ett mönster för oss själva som vill vara Hans lärjungar. Han har suttit i templet och undervisat och man har låtit honom göra det. ”Var dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig. Nu vill ni gissla mig och föra mig till döden på korset”, säger han enligt antifonen i kvällsbönen inför Palmsöndagen.

Vi har på våra arbetsplatser, i skolan, i familjen, varit Hans vittnen genom vår tro under hela fastetiden. Men än så länge får vi vara i fred. Han blev gripen av soldater och bortförd till judarnas präster och Pilatus. Inte vi. Han blev anklagad, inte vi. Han svarade inte utan var tyst inför sina domare. Inte vi. Vi försvarar oss hellre. Vi talar. Guds Ande inger oss orden.

Men Jesus var ”ödmjuk och lydig intill döden, intill döden på ett kors” (3:e antifonen vid Palmsöndagens vesper). Hans tystnad säger mer än ord.

För två år sedan kom en bok av den afrikanske kardinalen Robert Sarah. ”Tystnadens kraft, eller makten i tystnaden”. För många kristna lärjungar var det ett vittnesbörd om just den tystnad Jesus behåller, under falska anklagelser, under en med världsliga begrepp orättfärdig dom, och under sin korsvandring.

Hans tystnad börjar efter måltiden med lärjungarna som vi tror är den första heliga mässan. Det är först på vägen till korset Han talar. Det är till slut på korsets trä Han talar.

Han talar till de två rövarna som är korsfästa bredvid honom, Han talar till sin mor Maria, Han talar till sin lärjunge Johannes. Han talar två gånger till sin Fader i himlen.

Han överlåter sig till sist åt sin Faders kärleksfulla tystnad. Tystnaden är mysteriet. Gud talar alltid genom tystnaden. I Hans tystnad talar en evig kärlek och en evig vishet som övervinner allt lidande, och förlåter när synd har begåtts. Det är två tusen år sedan det hände. Men för oss är det ändå idag. Jesus själv ser oss idag på samma sätt som Han såg folket omkring sig i Jerusalem när Han, den mest oskyldige och mest beundransvärde och mest älskade, gick genom folkhopens hat och hånfullhet, törstig och blödande.

Kära medkristna, kära medvandrare i livet, om lidandet och korsets verklighet var Jesu väg, är det också på något sätt, kanske inte ofta men ibland, vår väg. Blir vi anklagade, låt oss hämta kraft ur tystnaden, den Jesus försvarade sig med när Han den Rättfärdige och barmhärtige, var ”ödmjuk och lydig intill döden, intill döden på ett kors”. Amen.

                                                                                                  diakon Göran Fäldt