Predikan på påskdagens morgon 2018
Apg 10:34a, 37 - 43; Ps 118 :1 - 2, 16 - 17, 22 - 23; Kol 3:1 - 4; Joh 20:1 - 9.
Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerligen uppstånden! Halleluja!
Kära bröder och systrar i tron! Den stora glädje vi nu får uppleva i påsktiden, och allra mest under påsknatten och påskdagens morgon, är den helige Andes verk. Men borde vi inte som trogna efterföljare först säga Jesu Kristi verk? Jo, men vår tro säger oss att det är också den Helige Andes verk och det är också Faderns verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Gud är ju relation. Gud är gudomlig kommunion. Gud är i sig själv gemenskap i evig kärlek!
Uppståndelsen är en händelse i den mänskliga historien och verkligheten som avslöjar vem Gud är och hur Gud är. Ser vi i dag tillbaka till Jesu lidande i Palmsöndagens och Långfredagens läsningar ser vi att Jesus vänder sig till sin Fader i himlen. ”Ske inte som jag vill utan som du vill” (jfr Matt 26:39). Många gånger har han sagt: ”Jag har inte kommit för att göra min vilja utan Hans som sänt mig” (jfr Joh 6:38), det vill säga Faderns. På Långfredagen kunde vi också uppmärksamma vad som verkligen hände i det ögonblick Jesus var döende: ”Soldaten stack upp hans sida med en lans och då kom det ut blod och vatten” (Joh 19:34) kom ut ur hans öppnade sida. I själva verket har Jesus här utgjutit den Helige Ande vars symboler är just blodet och vattnet. Men inte bara Jesus utgjuter Anden utan också Fadern. I dag på Påskdagen, men senare, samlas apostlarna och möter Jesus som uppstånden. Då andades han på dem sade: ”Ta emot Helig Ande” (Joh 20: 22).
Alltså kan vi förstå att Uppståndelsen samtidigt är Andens verk, Faderns verk och Sonens verk. Uppståndelsen måste alltså vara mysterium eftersom Gud avslöjar vem han egentligen är och hur han är. Det är mer än vi som människor kan förstå. Gud har gett oss trons gåva för att vi ska kunna tro det och leva av det. Tron upplyser sedan vårt förstånd. Tron, som vi fått genom dopet, är den största gåva Gud kunnat ge oss därför att vi behöver den för att veta vem Gud är och att Han är evig kärlek som kommer till uttryck i hela skapelseverket. Guds kärlek är skapande och expanderande. Vår kärlek, när den är äkta, deltar i skapandet och vill nå ut till andra. Allt apostlarna gör efter Uppståndelsen händelse präglas av denna utåtgående kärlek som vill vittna om vem Gud är och hur Gud är. Kyrkan är profetisk därför att den uppenbarar den gudomliga kärlekens närvaro i tiden och i rummet, i historien.
Kära bröder och systrar! Vi är nu som kvinnorna vid graven och apostlarna i rummet på andra våningen i ett hus i Jerusalem. Vi är lika mycket Jesu lärjungar som de, lika mycket Faderns barn som de, lika mycket Marias barn som alla som tror på den Allsmäktige och barmhärtige Guden som råder över allt och alla. ”Gud gör inte skillnad på människor” (Luk 10: 34), säger Lukas i Apostlagärningarna och fortsätter, ”utan han tar emot var och en som fruktar honom och gör vad som är rättrådigt”. Ja, vi har blivit utvalda, utvalda att vittna om Gud och förkunna för folket att Jesus är den som Gud bestämt till att döma levande och döda. Det är den sanning som följer av tron. Den måste förkunnas, den måste upplysa allt levande så att var och en kan vinna den sanna friheten. Friheten består i att vi kan ta ansvar, ansvar för vårt eget liv och ansvar för andras liv, på något sätt men alltid i osjälvisk kärlek. Om någon tar ifrån oss vårt ansvar tar han ifrån oss friheten.
Men konsekvenserna av Uppståndelsen är också det Paulus säger i Kolosserbrevet: ”Ni har alltså uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida”. Ja, kära bröder och systrar, viss har vi våra jordiska uppgifter och förpliktelser, men vi bör aldrig låta dem överskugga det som väntar oss var och en som tror på Kristus. Att få se Gud – sådan han är – och tillsammans med de heliga i paradiset och de miljontals heliga andarna som tjänar Gud i hans skapelseverk ingå i den himmelska lovsången. Det bör vi sträva efter för att leva i glädjen av Kristi uppståndelse från de döda. Amen.
Diakon Göran Fäldt
