Predikan på minnesdagen för S:ta Thérèse av Jesusbarnet och det Heliga Anletet, 1 oktober 2020
Det finns åtminstone två sätt att betrakta ett helgon. Det första är nog för de flesta upplevelsen av en människas yttersta bestämmelse som en av Gud skapad varelse. Helgonet är en människa som vi alla – men som vi får tro har kommit hem till sin himmelske Fader och hos Honom får erfara ett tillstånd av fullkomlig lycka. Det lilla barnet, människan, får se sin Skapare. Det fyller oss med trons glädje.
Det andra sättet är att uppfatta skönheten i en människa – med hennes kroppsliga och andliga förening i det jordiska livet. Vi som medmänniskor får glädja oss åt gåvan av en annan människa som ger oss jordiskt stöd och kärlekens godhet och värme. Det stärker oss och förnyar våra andliga krafter.
Idag betraktar vi Thérèse Martin och ber om hennes förbön. Men vi går allra först till andaktsplatsen för henne heliga föräldrar, Louis och Zélie Martin. Här i samma kyrkorum kan vi betrakta barnet Thérèse, som frukten av föräldrarnas kärlek på den ena sidan, och helgonets egna föräldrar på den andra sidan. De är alla tre Kristi gåva till Kyrkan.
Hur var hon som människa, som dotter i en katolsk, kristen familj, och som ordenssyster i Karmels kvinnliga gren? Hon har varit, och är, Jungfru Marias dotter och hon har varit Teresas av Jesus dotter i Karmels anda och kontemplativa tradition. Men allt har tagit sin början i hennes familj. Bland alla detaljer som finns nedtecknade i helgonbiografin över föräldrarna gör gemenskapen mellan föräldrarna och barnen ett starkt intryck. Det är inte bara vardagslivet med alla små och stora men nödvändiga uppoffringar, och det trogna deltagandet i församlingens firande av den heliga mässan, det var också den glada stämningen tillsammans på kvällarna vid dagens slut. Ja, till slut kunde man efter kvällsbönen gå till vila, alla utom moder Zélie som gärna fortsatte med att knyppla sina fina spetsar som var en viktig inkomstkälla för familjen.
Pappa Louis ville gärna underhålla hela familjen på kvällen med roliga berättelser och med att sjunga kristna visor med barnen. Han gjorde små roliga teaterscener som fick alla att skratta. Det var en förmåga som Thérèse ofta roade systrarna med i klostret när hon inträtt i Karmel. Thérèse tyckte om att imitera de andra systrarna, deras sätt att röra sig och prata, som systrarna tyckte var precis på pricken och som de skrattade hejdlöst åt.
Thérèse var konstnärligt begåvad och skrev riktiga pjäser i klostret till olika fester, som till exempel till hennes älskade landsmaninna, Jeanne d’Arc.
Men det som var mest typiskt för henne, det som skulle bli hennes lära om heligheten, den ”lilla vägen” till kärleken till Jesus Kristus, det var försakelserna för kärlekens skull, de ständiga uppoffringarna av sitt lidande, det som blev hennes lovsång till Gud. Allt, precis allt, ville hon göra för Gud. Jungfruligheten, och inte äktenskapet, var hennes kallelse och tacksägelsegåva till Gud. Båda kallelserna kräver offer!
Korsets väg för Jesus var hennes väg. I själva det dagliga livet med sina medsystrar, med fastan och bönelivet, med bibelläsningen och de andliga reträtterna fann hon ett sätt att efterfölja Jesus på korsets väg och börja förstå Hans kärlek till Fadern.
Kyrkans lära om de goda gärningarna blir tydlig genom Thérèse. De troende skall vänta sig en lön i himlen för vad de gjort i livet av kärlek till Gud. De troende förtjänar den himmelska lönen som Gud håller i beredskap för dem. Det finns en evig lön i himlen för de trogna och det finns ett evigt straff i helvetet för dem som medvetet och avsiktligt vägrar Gud sann tro och tillbedjan.
Protestanterna medgav visserligen att de troende utförde goda gärningar, men att de bara hade ett värde andligen för dem här i det jordiska livet. De medgav inte att det troende kunde ha förtjänst inför Gud, eller att gärningarna hade betydelse för frälsningen. Genom sin förkunnelse splittrade de de kristna.
Alla de goda gärningar som har sin källa i kärleken till Gud är det nödvändiga svaret till Guds universella frälsningsvilja. Varje sann kärleksgärning får sin lön när människan passerat gränsen till det eviga livet.
Det finns många goda gärningar i världen som utförs utan kärlek till Gud. Sådana gärningar har inget moraliskt värde och saknar all förtjänst inför Gud. Dessa arma förnekare har ingen lön att vänta i himlen efter sin jordiska död.
Alla verkligt goda gärningar kan bara ha sin källa i den personliga kärleken till Gud.
Diakon Göran Fäldt
