Predikan på minnesdagen för S:t Johannes av Korset, 14 december 2020
4 Mos 24: 2-7; 15-17a Ps 25: 4-9 Matt 21: 23-27
Kära bröder och systrar, när vi läser Johannes kända skrifter, Bestigningen av Berget Karmel, Levande kärlekslåga eller Själens dunkla natt och hans dikter, försöker vi kanske uppnå något av vad denne mystiker och kyrkolärare har uppnått. Det är gemensamt för alla de stora helgonen, Franciskus också, att de ger oss en målinriktning, en slags bild av fullkomlighet som är mer än ett ideal därför att det kräver det absoluta och fordrar de absoluta ansträngningarna.
Vi bildar oss en föreställning om vad det är att vara karmelit eller franciskan eller något annat som är ett livsval att fullfölja i dess yttersta konsekvenser. Trots de bästa avsikterna och de ärligaste strävandena, riskerar vi ändå att fullständigt missförstå dessa helgon. Vi tittar i fel riktning, mot det som vi tror de uppnått.
Det som i början kan chocka oss med Johannes är att han söker motsatsen till att uppnå något, han gör tvärtom, han väljer konsekvent att söka ingenting, på spanska nada. Lilla Thérèse i sin lilla väg till helighet väljer också att radikalt avstå från att vinna något.
Inför Gud vill hon stå med tomma händer och hon menar vad säger när hon säger till en beundrande medsyster, nej syster jag menar inte att jag vill uppnå andlig fullkomlighet på det sättet, utan vilja förlora allt.
Det är korsets mystik båda dess helgon Johannes och Thérèse har valt – att dö bort från sig själv genom lidandet i förening med Kristus på hans lidandes väg. För att förstå dessa helgon, kanske Franciskus också, måste vi gå till deras första och starkaste upplevelse av livet och de drömmar de bara kunde berätta om i sina skrifter. Det är inte deras mål och slut vi ska försöka lära oss något av utan den kraft som kom till dem inifrån från början av deras medvetna liv.
Kan vi börja ana vad som egentligen drev dem till sina andliga beslut kan vi få svaret på deras helighet och deras betydelse för andra som är lärjungar till Kristus som väljer lydnaden till Fadern och går vägen att förlora sig själva totalt för ett skäl vi aldrig helt kan blottlägga och förstå. Vi kan aldrig heller efterlikna det därför att det som drivit dem är personligt unikt. Någonstans i helgonens liv finns en ursprunglig djup upplevelse som förändrat dem på djupet.
Vi kan fråga dem, som översteprästerna och de äldste gjorde i templet, med vilken fullmakt de har bestämt sig för att välja livsinriktning. Deras val, helgonens val, har ställt dem utanför det vanliga livet, det ordnade mänskliga livet som alla förväntade sig att de skulle välja och bli normala människor i kyrkan och i samhället.
Men helgonen är inte normala människor och vi måste inse att det beror på hur de i början av det medvetna livet uppfattade världen och människorna omkring dem, också föräldrar, syskon och vänner. Om vi bara försöker se helgonen som de slutade, kommer vi aldrig att förstå dem och kan inte lära oss något av dem. Vi måste söka svaren till deras exceptionella helighet i deras ursprungliga upplevelser.
Visheten säger oss med tiden att vi aldrig kan få veta den fulla sanningen om denna första avgörande upplevelse men att vi ändå gör ett bättre val när vi ställer de äldstes fråga, den vi hörde i dagens evangelium: ”Vad har du för fullmakt att undervisa oss? Och vem har gett dig fullmakten?” Det är den viktiga frågan vi kan ställa för att förstå helgonen, och bland dem Johannes av Korset. Det är inte en paradox när Jesus svarar med en motfråga. ”Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att undervisa i templet.” Den viktiga frågan i det andliga livet är alltså alltid en motfråga. Sanningen kan bara uppenbaras i att en fråga besvaras av en motfråga. Beviset för detta antagande ligger i Jesus personligen. Han, inte vi, är svaret på hela vår mänskliga situation och kallelse i livet.
Diakon Göran Fäldt
