Predikan på minnesdagen för S:t Hieronymus 30 september 2019, präst och kyrkolärare
Sak 8:1-8; Luk 9:46-50
Den som älskar säger till sin vän, ”Jag vill inte förlora dig!” Den älskade svarar sin vän, ”Jag vill inte bli förlorad!” Gäller det också kärleken till Guds Ord, till den Heliga Skrift, till Bibeln? Jag tror det. Den som verkligen älskar Guds Ord vill inte förlora det. Guds Ord självt vill inte förlora den som älskar Ordet. Ordet blir mer än språk och ord, ett medium som förmedlar värden, eviga värden, oförstörbara värden, skönhet och vishet.
Det finns bland goda människor som i dopet tagit emot trons gåva en verklig törst efter Guds Ord. Den är egentligen outsläcklig. Den plågar själen, den får själen att vilja dö av kärlek. Det är ett öppet sår och i det öppna såret finns livet, det verkliga livet, att vilja dö av kärlek. Detta lidande för Ordet är kärlekens sanna väsen.
Det finns också hos Gud en törst efter människans kärlek. Johannesevangeliet berättar om Jesu sista ögonblick på korset: ”Jesus visste nu att allt var fullbordat, och för att Skriftordet skulle uppfyllas, sade han: ”Jag törstar”. Detta Ord av Frälsaren är beviset för att Gud längtar efter sina vänners kärlek. Den som älskar Ordet älskar Gud och Gud vill inte gå förlorad för den som älskar Honom och Hans Ord.
Dietrich von Hildebrand säger att kärleken är ett utbyte av värden. Den tolkningen är bredare än den som talar om både den känslomässiga föreningen och om trohetslöftet. De som älskar, delar något av värde för båda. Vilka värden kan det då vara? Vi kallar det ibland livsgemenskap som skiljer sig från allmän gemenskap. Att ha livsgemenskap betyder att de som älskar delar livets olika värden men på ett personligt sätt, i relation till var och ens karaktär och natur.
Hieronymus är ett exempel, ett lysande exempel på kärleken till Guds Ord. Han viger hela sitt liv åt att översätta Ordet till ett annat språk som skulle bli Kyrkans språk, det evangeliska vittnesbördets språk, prästernas och missionärernas språk, munkarnas språk, nunnornas språk och de heliga giftas språk, eremiternas språk, latinet.
Hos profeten Sakarja säger Gud att han vill bo i Jerusalem. Jerusalem skall kallas den trogna staden och Herren Sebaots berg det heliga berget. Allt detta säger oss att Gud är kärlekens Gud. Han vill inte förlora sin älskade, sitt eget folk, det som sedan blir Kyrkan. Både Israel och Kyrkan är bruden den älskade och Gud själv är brudgummen, brudens äkta man!
Hos Lukas förklaras denna Guds kärlek som den renaste och faderligaste kärlek som kan finnas. Det lilla barnet är inte vuxet nog för en aktiv kärlek men det är överlägset den vuxnes kärlek eftersom det har en total förtröstan på Gud.
Livsgemenskapen mellan Gud och människan är en ren värdegemenskap: Guds faderliga ömhet och barnets tillit till sin Skapare är därför kärlekens tecken och uttryck.
Hieronymus var kallad av Gud att så älska Guds Ord att han fick översätta hela Skriften, det gamla förbundets skrifter och det nya förbundets skrifter till latin från grekiskan. Men för att förstå varje ords innebörd måste man förstå det hebreiska språket, judarnas språk. Han lärde sig det språket av kärlek, en kärlek som inte ser till sig själv. Han tyckte nämligen inte om det judiska språket som språk. Det var svårt för honom att umgås med det språket.
Hieronymus som var östeuropé, från det land som senare skulle bli Slovenien, norr om Kroatien och väster om Ungern och söder om Österrike, lärde sig språk och övade sig i språk, först i
Rom och som talare på Forum Romanum, sedan som munk i Antiokia och i Betlehem. Han prästvigdes 378 i Antiokia och översatte Bibeln i ett kloster i Betlehem där han dog 420. Hans översättning av Bibeln var klar 405 men den började inte kallas Versio Vulgata förrän på 1100-talet.
Han är kyrkolärare, förklarad kyrkolärare av Bonifatius VIII 1278. Det är hans kärlek till Guds skrivna Ord som i dag betyder mest för oss och för Kyrkan. Det ständiga utbytet med det gudomliga Ordet lärde honom vad det är att vara en kristen. En gång har han sagt: ”Att vara kristen är stort, inte bara att se ut som en. Och på ett eller annat sätt är de som mest behagar världen de som minst behagar Kristus … kristna blir formade, de föds inte till det”.
Alltså stämmer det att kärleken är en värdegemenskap. Mellan Gud och människan kan den finnas, om människan vill, mellan Gud och världens värderingar finns den inte.
diakon Göran Fäldt
