Predikan på minnesdagen för karmelitnunnornas i Compiègne martyrium 2018

Kära bröder och systrar,

Idag är det årsdagen av karmelitnunnornas martyrium under franska revolutionen som inleddes 1789. Alla sexton systrar i karmelitklostret i Compiègne som led martyrdöden i Paris den 17 juli 1794 hörde till den reformerade Teresianska orden, alltså den orden som förnyades av Teresa av Avila och Johannes av Korset i Spanien. Klostret uppfördes 1641 och låg nära ett kungligt residens i Compiègne, som ligger några timmars resa norr om Paris.

Under den franska revolutionens terrorvälde avrättades tusentals män och kvinnor ur gamla kungatrogna franska familjer. Kung Ludvig XVI och hans drottning Marie Antoinette avrättades offentligt i Paris med ett halvårs mellanrum 1793. Monarkin avskaffades och hovet upplöstes. En ny era inleddes. Präster i Kyrkan tvingades avlägga trohetsed till revolutionen, kloster tvingades stänga och det blev förbjudet att inträda i ordnar och avlägga ordenslöften.

Två år före martyriet tvingades systrarna omedelbart lämna sitt kloster. Under den tid som följde bodde de i sina familjer eller hos bekanta. En tid bodde de i ett annat kloster som hörde till en annan orden. De kunde hela tiden hålla kontakten med varandra och fortsätta sitt liv i enlighet med ordensregeln. När det blev klart för dem att de skulle dömas till döden för ”antirevolutionär verksamhet” förberedde de sig att vinna martyriets blodiga krona och i himlen få segerkransen. I inledningsfasen av revolutionen godtog alla systrar den påbjudna trohetseden till ”frihet och jämlikhet” men de drog den senare tillbaka. Det är här vi ser början till det andliga offret som skulle leda till döden på schavotten.

Systrarna beslöt tillsammans att avlägga en vigningsakt – ett ”brännoffer” för att blidka Guds vrede och utverka den gudomliga freden som Guds älskade Son ville skänka världen. De beslöt offra sina liv i Kristi efterföljd för den frid han velat ge Kyrkan och staten.

Vi måste inte fastna i förskräckelsen över det revolutionära samhällets obarmhärtiga och gudlösa agerande mot människor som levde efter Guds bud och älskade sina medmänniskor i aktiv gärning genom det kontemplativa livets vittnesbörd. Vad vi bör med tacksamhet känna igen i systrarnas offergärning är deras tro på Jesus Kristus och deras kärlek till Hans Kyrka som förmedlare av den gudomliga frälsningen.

Den inre motivationen, det andliga vittnesbördet hos dessa sexton oskyldiga ordenssystrar, är en viktig inspirationskälla för oss alla kristna i dag som upplever och ser så många tecken på hat mot Kyrkan och förföljelse av hennes ledare. Styrkan i dessa systrars vittnesbörd når ut över hela jorden som en gottgörelseakt för den ondska som hotar på så många håll. Systrarnas religiösa sång, deras böneliv, deras djupa och äkta tro kallade revolutionsdomstolen i Paris ”fanatism” och ”barnsliga idéer”. Bland de föremål som visades upp under den så kallade rättegången var en bild av Jesu Heliga Hjärta. Det visar att kulten till Jesu Hjärta var levande hos systrarna och att det var ur Herrens utgivande kärlek till alla människor som martyrerna från Compiègne hämtade kraften och modet att ge det yttersta beviset på troheten till den nåd de mottagit i dopet. Påven den helige Pius X saligförklarade dem alla år 1906.

Diakon Göran Fäldt