Predikan på minnesdagen för den heliga Monica (331 – 387), 27 augusti 2019

1 Thess 2: 1 - 8; Matt 23: 23 - 26

Den heliga Monica är ett helgon för alla föräldrar som oroar sig för sina barns tro. I alla familjer finns det glädjeämnen och sorger. Det gäller förstås också Kyrkan i stort, eftersom hon är helig men hennes barn kan vara både helgon och demoner.  

Vad exakt det berodde på att ett av den heliga Monicas fyra barn, Augustinus, helt avvek från familjens kristna tradition är inte av så stort intresse som vad det berodde på att han, som sedan blev både biskop och kyrkolärare, omvände sig och blev döpt av den helige Ambrosius i Milano, långt från hemstaden Taghaste i nuvarande Tunisien.

Här finns något i den familjens historia som Kyrkan aldrig kan glömma att tacka Gud för. Monicas man Patricius var en bra man på många sätt, men i äktenskapet var han inte alltid trogen sin hustru. Hennes betydelse som helgon, som vi kan förstå det så här långt efteråt, är dels hennes val att förlåta sin man och vara beredd att älska honom igen, och hennes uthålliga bön om omvändelsens nåd för sonen Augustinus.

När hon i bedrövelsen över sonens liv i ungdomen bad biskopen att utöva något slags kristet inflytande över honom, lär han ha svarat henne: ”Låt honom vara och fortsätt be för honom. Det är omöjligt att en så många tårars son kan gå förlorad”.

Så tog han till slut emot dopet och blev en lysande kristen teolog som än idag är läst och diskuterad i kyrkan. Också hans far Patricius tog intryck av sonens omvändelse och tog till slut emot dopet han också – men först på dödsbädden.

Låt oss på den heliga Monicas minnesdag fatta beslutet att aldrig ge upp bönen för dem som ser ut att vandra mot helvetet i stället för mot himlen. Det är en sak att beundra Monica och hennes son Augustinus och dra nytta av deras förböner.

Men det är en annan sak, och kanske en viktigare sak, att ställa oss frågan varför vi har så lätt att glömma be för andra som vi fruktar är i andlig nöd. Biskopens ord till Monica som fruktade för sin sons frälsning är en bra påminnelse för oss alla: ” Det är omöjligt att en så många tårars son kan gå förlorad”.

Människor i dagens värld behöver våra förböner. Att inte be för dem är inte förenligt med det kristna kärleksbudet. Om det blir med tårar – tacka Gud. Amen.

                                                                                                         diakon Göran Fäldt