Predikan på Herrens Dops fest 2019

Jes 40:1-5, 9-11; Ps 104; Tit 2:11-14, 3:4-7; Luk 3:15-16 21-22

Kära bröder och systrar i Herren Jesus Kristus,

Trettondag Jul är en åminnelse av Herrens uppenbarelse för hedningarna. Veckan som följde gjordes tidigt i firandets historia till en tacksägelsevecka för Jesu födelse genom Maria och avslutades med åminnelsen av Herrens dop. Denna dag blev en ännu tydligare minnesdag som festdagen Herrens Dop, efter liturgireformen 1969 som genomfördes efter konciliet.

Både Lukas och Matteus skriver om dopet som en fortsättning av den offentliga uppenbarelsen, epifanian, till den omgivande världen utanför det judiska folket som är Herrens första egendomsfolk. Hos Matteus hör vi: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde” (3:17). Hos Lukas hör vi: ”Du är min älskade son, du är min utvalde” (3:23). Men Kyrkan har också velat uppmärksamma texternas betydelse som uppenbarandet av treenigheten. I den Heliga Skrift möter vi här för första gången både Fadern, vars röst hörs från himlen, Sonen som låter sig döpas av Johannes, och den Helige Ande som ”kom ner över Sonen”. Båda evangelisterna är noga med att framföra detta budskap om Treenigheten när Jesus döps i Jordan. Några kyrkliga författare har också ansett sig tvungna att förklara att den Helige Ande inte är en duva, men att han uppenbarar sig i gestalt av en duva. Senare kommer den Helige Ande på Pingstdagen att uppenbara sig i en eld som inte förtär men som fördelar sig på apostlarna som blir Guds utsända medarbetare i hela frälsningsverket (”De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helige ande och började tala andra tungomål” (Apg 2:3-4).

Det fanns nämligen sådana redan döpta som var bokstavstroende och inte riktigt mogna för vad bokstaven uppenbarade som sanning. Också Apostlagärningarna är alltså noga med att undvika risken för bokstavstolkning när det sägs att det var tungor ”som av eld” som fördelade sig över apostlarnas huvuden. Den Helige Ande är alltså varken duva eller eld men kan uppenbara sig i dessa former. Ändå säger Johannes Döparen om Messias ”vars skoremmar han inte är värdig att lösa” att Han ska döpa i Ande och eld, inte i vatten som Johannes själv.  Och Jesus själv vill tända en eld på jorden. Men det är inte en fysisk eld han syftar på utan kärlekens kraft som utgår från Fadern och Sonen och den helige Ande.  

Det är åtta dagar mellan Trettondagen, Epifania, och Herrens Dops fest men nästan hela Jesu liv mellan födelsen i Bethlehem och dopet i Jordan. Omedelbart efter dopet i Jordan börjar Jesus sin offentliga verksamhet och förkunnar Guds rikes ankomst bland människor. Dopet i vatten, Faderns röst och den Helige Andes nedstigande över Jesus är alltså början till missionen, till förkunnelsen av Guds glada budskap till människor på jorden. Det får oss själva att se på vårt eget liv i ljuset av vårt dop. Vi är genom dopet kallade att vara vittnen för Gud. Vi hör inte längre till denna världen utan till den andra världen, den i vilken Gud har uppenbarat sig som Fader, Son och Helig Ande. Det är i Treenighetens namn vi blivit döpta och det är av Treenigheten vi sänds ut i världen som Guds vittnen. ”Gå i frid och ära Herren med ert liv” manar Kyrkan efter slutvälsignelsen i den heliga mässan. Med hjälp av Herrens Dops fest tar vi också på oss ett offentligt uppdrag. Vi har plikt och rätt att vittna om Guds underbara gärningar och dra människor till Sanningens ljus. Till detta gudomliga uppdrag mognar vi i takt med våra egna möten med Jesus Kristus som förvandlar våra liv. Han är ju vår mästare och lärare i allt. I dopet har vi blivit i en ny skapelse, ett barn till Gud som älskar oss. I en hymn sjunger vi ibland om Guds goda gåvor vid konfirmationshögtiden, ett erkännande av vårt totala beroende av Gud:

Förståndets ande, vägen lär,

som genom livets prövning bär.

Ge kunskap, ge ditt goda råd,

och låt oss växa till i nåd.

(Cecilia 498)

I vårt livs kallelse är vi beredda också till martyriet. Vi har fått nåden att vara Kristi vittnen, också om det krävs blod och död av oss. Även om vi inte måste dö för Herrens skull måste vi ”säga nej ett gudlöst liv och denna världens begär”, som Paulus skrev till sin medarbetare Titus (2:11). Det är evangeliets oavvisliga krav: de som inte är beredda att bära sitt kors och följa Jesus på hans lidandes väg, är honom inte värdiga. Det kan verka skrämmande för en del, men för den som fått det uppenbarat för sig att livet är en gåva av Gud för evigheten, behöver det aldrig finnas någon tvekan eller ängslan för delaktigheten i korsets verklighet. Guds stöd och närhet har vi alltid, som profeten sa i första läsningen: ”Som en herde vallar han sin hjord. Han tar dem upp i sin famn och bär dem i sina armar” (Jes 40:11).  Precis som föräldrarna och gudföräldrarna bär det lilla barnet på armarna till det kristna dopet i Kyrkan, bär Gud oss alla i sin faderliga famn. Amen.

                                                                                                    diakon Göran Fäldt