Predikan på Askonsdagen 2016

Joel 2:12-18; 2 Kor 5:20-6:2; Matt 6:1-6, 16-18

Kära bröder och systrar i fastetidens början,

Vi tackar Gud på ett särskilt sätt i fastetiden. Han ger oss på nytt nåd till att upptäcka honom och hans närvaro som aldrig upphör eller sviker i livet. Sättet att återvända till Gud kan vara olika för var och en. Några vill stanna upp inför vissa ord i Bibeln och dra nytta av den sanning de uttrycker. Andra vill ta upp andaktsformer de känner till och som de minns. Många vill söka sig till eukaristin oftare, kanske förbereda en uppriktigare bikt.

Gud förmedlar sig själv genom sakramenten och sänder oss ut i världen på nytt med förtroende, ty Gud är alltid med oss. Han talar personligt till oss genom sitt Ord; därför är Bibelns ord som de grönskande oaserna i den sterila och dödliga ökensanden. Hans ord ger liv! Hans ord är ”levande vatten” (Joh 4:10).

Men för de flesta är profeten Joels ord för svåra: ”Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, fasta, gråt och klaga, ty ”stor är Herrens dag och fruktansvärd” (2:13; 12, 11b). För oss kristna av i dag skulle det se ut som andlig omvändelseteater, eller omvändelse för omvärldens skull, om vi bokstavligen skulle följa profeten Joel. Ja, det fromma hyckleriet är en svår synd.

Men vad profeten talar om, och som aldrig blir inaktuellt, är gudsfruktan, den dygd som vi får i konfirmationen men som kanske är mindre förstådd en till exempel vishetens dygd, tålamodets dygd och de tre stora nådegåvorna, tro, hopp och kärlek.

Gud belönar emellertid gudsfruktan, ty, som profeten säger: ”Han är sen till vrede och rik på kärlek”. Alltså är de yttre tecknen på fasta och ånger över synder inte det väsentliga. Matteus återger Jesu uppmaningar: ”Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människors åsyn” (6:1). Eller: ”När du ger allmosor, låt inte stöta i basun för dig” (6:2).

Vad är då en rätt fastetid, hur fastar vi rätt, inte som hycklarna ”som redan fått ut sin lön” (6:2)? Paulus, som Kristi sändebud, manar bröderna och systrarna i tron på Jesus: ”Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud” (2 Kor 5:20).

För att försona oss med Gud måste vi börja om med bönen. Var och en som lever i oordnade förhållanden, som bryter sina löften, som inte uppfyller sina förpliktelser, som sätter sig över Guds lagar och heliga föreskrifter för det mänskliga livet, var och en, vi alla, må med bönens hjälp fatta rätta beslut för sättet att leva, ensamma eller med andra, ordenspersoner eller gifta, var och en må se över sitt levnadssätt och med bönens hjälp börja om, ta emot nåden från Gud och söka sanningen.

Man säger med rätta att det inte är vad vi säger i bönen som är viktigast utan att vi tar en bestämd tid för bön varje dag. 5, 10 eller 30 minuter, men en bestämd tid som vi sedan håller och står fast i. Gud vill just hjälpa oss genom att vi väljer att vara honom nära, han som alltid är i vår närhet. Även om bön är tråkig, oinspirerad, är tiden för bönen en gåva till Gud. Och Gud vill låta oss veta att han alltid svarar, men på sitt eget sätt, som vi kanske inte alltid uppfattar.

Att ge Gud vår tid, att umgås mer med Gud som en nära vän, är en god fastetid. Fadern ”ser i det fördolda”, säger Jesus, som själv alltid bad innan han fattade sina beslut. Alltså är svaret på vår tid i bön, en ”belöning” i kärlek. Ty Gud arbetar hela tiden på att övertyga oss om sin kärlek, den som vi inte kan förstå utan bönens ande. Bönen är därför en oerhörd makt, makt att till och med klara av det ”omöjliga”, ja att leva som Guds vänner. Amen.

Diakon Göran Fäldt