Predikan Jungfru Marias upptagning i him­melen 2025

Upp 11: 19a, 12: 1-6a, 10ab; Ps 45; 1 Kor 15: 20-27a; Luk 1: 39-56

Kära medkristna,

Om man vill försöka hitta det typiska för vår tids människosyn kan man fråga sig om det inte handlar mest om självbilden. Det verkar typiskt att vilja ”bli sedd” av andra på det sätt som är mest intressant för nutidsmänniskan. Därav kommer det nästan outtömliga behovet av självexponering.

Bilden av Maria från Uppenbarelseboken är inte en självcentrerad människas bild av sig själv utan en bild Gud ger henne och som avtecknar sig i kosmos, upphöjd av Gud och insatt i inkarnationens stora mysterium. Genom henne, kvinnan Gud skapat, skall Sonen bli människa och frälsa människan från undergång och mörker: ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda” (Upp 12:1 - 2). Hur annorlunda är det inte med Maria Guds moder i jämförelse med oss själva! För henne är det inte självbilden som är det viktiga utan avbilden av Gud i hennes själ. Hon blir kvinnan ”full av nåd”.

”Välsignad är du mer än andra kvinnor” (Luk 1:42), säger Elisabeth, när Maria kommer, havande med Jesus för att vara sin äldre släkting till hjälp fram till Johannes Döparens födelse. ”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt” är hennes svar till Ängeln Gabriels bebådande av hennes unika havandeskap.

Som alla människor har Jungfru Maria säkert tänkt på hur hennes liv skulle sluta. Som mor till Jesus och maka till Josef hade hon en kallelse som ingen annan haft. Hon var beredd på alla de smärtor hennes liv skulle medföra som den troende och trogne Simeon hade sagt henne i templet vid Jesu frambärande: ”Också genom din själ skall ett svärd gå”. Hon visste det och hon ville inte slippa ifrån det utan väntade på det ögonblicket som skulle förverkligas vid Korsets fot. Hon skulle insomna med Johannes vid sid sida, han som hade ett hem för hennes i Efesos i det som nu är Turkiet.

Insomnandet betyder inte i hennes fall att dö. Hon var levande i sin ursprungliga oskuld inför Gud som skapat henne. Kyrkan vittnar om henne genom tron på hennes upptagning till himlen med kropp och själ. Hennes heliga kropp upptogs av änglarna från jordens yta till himlen för att oförstörd få den utvalda platsen vid Guds sida. I mässans prefation för högtiden ber Kyrkan i tron: ”Du kunde inte tillåta att förfallet skulle vidröra hennes kropp ty hon hade fött din Son, allt livs Herre” (jfr Lumen gentium, 68 och S:t Ambrosianusriten).

Traditionen har varit levande i Kyrkans hela historia och bevisen finns på olika sätt. På 400-talet byggdes ett kapell mellan Jerusalem och Betlehem för att ära Marias Upptagelse till himlen.  Kejsar Mauritius byggde omkr. 600 en basilika i Getsemane för att hedra Marias ”insomnande” och himmelska upptagning. Överallt och i alla tider har vi kristna fått förundras över denna händelse och glädja oss över vår egen ”upptagning” till himlen, inte som ett insomnande utan som en död som Kristi död på korset, men som en förening med Kristus i uppståndelsens ljus. Det är så vi också firar varje sorgegudstjänst och jordbegravning – i tron på själens odödlighet.

Kristus är den förstfödde av de döda och är uppstånden och sitter på Guds högra sida. Kristus uppsteg till himlen och Maria upptogs av änglarna till himlen med hela sin mänskliga kropp och mänskliga själ. Det är samtidigt vår kristna självbild. Vi har inget behov av att exponera oss själva på något annat sätt än som Guds älskade barn. Om vi i vår tid är otypiska innebär det inget problem i våra relationer med världen. Vi överlåter oss själva till Gud och hans vilja. Maria är därför vishetens säte för oss. Hennes exempel vägleder oss och ger oss mod och kraft att leva som Jesu lärjungar. Dogmen om Marias Upptagning genom påven Pius XII år 1950 ger oss full säkerhet i vår tro att Maria är upptagen med kropp och själ till himlen där hon med alla de avsomnade inväntar den Yttersta domen och dagen då vår kropp återförenas med vår frälsta själ. Att hon upptogs kroppsligen bevisas också i hennes uppenbarelse i Zeitoun i det muslimska Kairo för 50 år sedan. Hon visades sig framför kupolen i Besökelsekyrkan flera gånger. Hon log mot det hänförda folket flera gånger men utan att lämna ett budskap. En läkare som såg allt nedanför kyrkans kupol ´vittnade: ”Jag såg hennes tänder när hon log mot oss”. Uppenbarelserna i Egypten i Zeitoun är bland de vackraste och mest fridfulla av alla Marias uppenbarelser.

Marie Upptagelse i himlen var en gång helgdag och nationaldag i Sverige. Att traditionen var levande kan vi se i många av våra kyrkor från katolsk tid, i Kalmars kyrkor, i Täbys och i många andra där Albertus Pictor målat Upptagelsen direkt på de gamla kyrkvalven. Vi kan vara tacksamma att de inte hann övermålas under den evangeliska reformationen i Sverige på 1500-talet! De finns kvar och de talar om tron!

Marias upptagning till himlen är det strålande tecknet att Gud har allt i sin hand. ”Därför sjunger vi med Maria på denna glädjedag en lovsång till Guds ära för allt vad han oss gav, ty heligt är hans namn, ja heligt är hans namn” (Cecilia, 125).  Ja, kära medkristna, låt oss sjunga vårt  ”Ave” av hjärtats lust:

”Omvärvd att ett bländande ljus kom Herrens ängel till ditt hus. Du dotter Sion, Guds Moder skall bli, Dig högt benådade, hälsar vi: Ave, Ave, Ave Maria”. Amen.

diakon Göran Fäldt