Predikan Heliga Trefaldighetens Dag 2023

2 Mos 34: 4b-6, 8-9; Till Dan B: 29. 33; 2 Kor 13: 11-13; Joh 3: 16-18

Kära bröder och systrar,

När vi nu har fått fira Pingsten och Anden stigit ned över de tolv apostlarna och jungfru Maria Jesu Moder är vi alla på vandring. Vi är på väg under apostlarnas ledning. Vi är på vägen. Vår andliga mat är tron, tron på den Heliga Trefaldigheten. Det är vår färdkost. Anden leder oss dit den vill och vi följer den.

 Jag vet inte om ni, liksom jag, tycker att tiden är full av onda aningar. Tycker vi kanske alla att vår tid liknar lugnet före stormen? Måste vi vara oroliga för våra familjer och för prästerna? Vad är det som väntar oss?

Uppenbarelserna av Guds Moder i Fatima varnar för svåra tider men hon är med oss med sitt Obefläckade hjärtas beskydd. I hennes ödmjukhet och oskuldsfulla hållning inför Gud får vi stödet och uppmuntran vi behöver.

Hon manar oss att tro på hennes Son och att omvända oss genom ånger och bot och troget hålla bön för själarna. Vi böjer oss i mässan och tar emot prästens välsignelse för ny kraft under vår vandring. Vi kan bara fortsätta vår vandring i tro, hopp och kärlek. Det är en stor tröst för oss att vi får vandra med Maria som ju är Kyrkans moder. Det är också en trons fest som vi firat under veckan som gått. Maria visar vägen som Herren Jesu första lärjunge.

Vi arbetar dag och natt med vår brist på helighet och ber om Guds nåd att övervinna våra svagheter. Efter S:t Paulus exempel uppmanar Kyrkan oss att vara fasta i tron: ”Gläd er nu mina bröder och låt mina förmaningar göra er alltmer felfria, var eniga och håll fred så skall kärlekens och fridens Gud vara med er” (1 Kor 13:11), säger hedningarnas store apostel.

Ingen kan säga i dessa tider då vi ser så mycket avfall från tron på Gud och olydnad mot Guds visa förordningar och orubbliga budord, att Gud har övergett oss. Ingen kan säga att vi inte vet vad vi skall göra och vad Gud förväntar sig av oss.

Vi har Moses föredöme: ”Och Mose föll genast på knä, böjde sig till jorden och tillbad Herren sin Gud” (2 Mos 34: 8) hörde vi. Ja, också om vi skulle bli förföljda för vår tro vet vi att vi måste be till Gud och att tillbedjan av Gud i tacksägelse kommer först.

Mose bejakade med hela sin själ, med hela sitt förstånd och med alla sina krafter, den sanna auktoriteten, den som bara kan komma från Gud. Buden är fulla av rika välsignelser. Budet om söndagen och firandet av eukaristin i gemenskap med prästerna fyller oss med tillförsikt.

Guds bud är den högsta auktoriteten. Det är här vi ska börja vårt sökande efter Sanningen. Allt Gud ger oss är gott och innehåller ingen falskhet. Budet ”Du skall icke dräpa” måste vi hålla. Det är ett bud som ändå hela tiden överträds.  Det onda får spridning. Vi kan bara svara med att uppoffra våra egna kors och följa Herren.

Vi ser ju att Kyrkan inte kunnat avvärja krig och flyktingströmmar trots sin auktoritet inom den sociala rättvisan. Ändå är vi inte uppgivna eller nedslagna. Vi ser det sanna offret för livet och kärleken på korsets trä. Vår styrka kommer från Gud: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv,” (Joh. 3:16), förkunnar evangeliet i dag. 

Något har hänt med vårt samhälle när den sanna moraliska auktoriteten urholkas och hånas. Kyrkan har Sanningen och ingen av Kyrkans fiender kan vinna seger över den. Napoleon försökte. Han hånade påven när han blivit exkommunicerad.  Josef Stalin försökte. Han upphävde auktoriteten i det ryska samhället genom massmord på sina egna. Han dog ensam och full av misstankar mot sina medarbetare som fruktade honom.  

Idag skjuter elever ihjäl skolkamrater och elever misshandlar lärare. Unga vapenbärare skjuter hänsynslöst omkring sig och dödar andra för pengars eller anseendets skull. Girigheten känner inga gränser. Drogerna sätter pengar i omlopp och bryr sig inte om offren. Man dödar det som föds.

Vem – om inte djävulen – har tagit från människorna samvetets frihet, den enda kraften människan har, som inte kan föreslå det onda? Den Heliga Trefaldigheten är samvetets skola.

I allt detta har vi trösten att höra till Guds folk och kan fortsätta vår vandring mot det yttersta målet som är vår eviga frälsning i det himmelska Jerusalem. Det är inte en from teori, det är en uppenbarad Sanning!

Ingen kan vara utan samvete – den som begår svåra brott och synd har alltid sitt samvete kvar som också skall döma människan efter döden. Den samvetslöse har alltid sitt samvete men lyssnar inte på det. Samvetet kan aldrig uppmana till något ont. Det är viljan som är personlig och unik som kan vara ond, inte samvetet. Viljan kan synda och synda svårt. Men inte samvetet. Samvetet är vårt främsta hopp. Jesus säger: ”Håll buden och följ mig” (jfr Mk 10:18-22). Samvetets funktion är att forma oss till nya människor i den Heliga Trefaldighetens namn. ”Prisad vare du i himlens boningar, lovsjungen och ärad i evighet”. (Tillägget till Daniel, B 33). Amen.

                                                                                        diakon Göran Fäldt