Predikan fredag 4 fasteveckan 2018. Diakonreträtt i hos Birgittasystrarna i Vadstena
Vish 2:1a, 12-22; Ps 34:17; Joh 7:1-2, 10, 25-30.
Jesus befinner sig ganska långt bort från platsen för sitt lidande och sin död. Han vandrar omkring i Galileen med de närmaste av lärjungarna. Han hade sett tecken på oenighet mellan lärjungarna – de som avföll, de som var fasta i sin tro. Allt detta accepterar han och ingriper inte för att så att säga ”rädda” de närmaste och behålla dem kvar i gemenskapen. Vi kan ana att Jesus djupt i sitt inre söker ett ljus och en mening i det bara han vet ska hända. Sådana han kunde räkna med till sin hjälp, föll bort från honom. De som var kvar? Hur många av dem kunde han räkna med ända till slutet? En vek aldrig bort, en enda var beredd att själv överlåta sig totalt, en enda visste att denna vandring till uppståndelsen började tidigt, Maria. Hon som kvinna och moder hade vishetens alla nådegåvor för att kunna vara kvar, att stå till hans förfogande som andligt stöd i fullkomligt självutgivande.
Det är början till den totala överlåtelsen. När verkligheten kommer honom närmare måste han låta andra ta kontrollen över honom samtidigt som han bara kan vara beroende av en enda som förklarar allt för Honom, Hans Fader, den som folket inte känner, som han tydligt sagt till dem. Han vill vara för sig själv och nära Fadern men får det inte. Han måste underställa sig verkligheten och i det perspektivet kommer han att ”ensam och övergiven svettas blod, dödsångestens blod” i Getsemane.
När han till slut bestämmer sig för att gå upp till Jerusalem och den stora festen, håller han sig för sig själv men blir igenkänd. Och några undrar: ”är det honom de vill döda?” Till slut avslöjar han både sin kallelse från Fadern och varifrån han kommer: ”Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som sänt mig, men honom känner inte ni.”
Alla vägar leder nu till ett enda håll. Det finns ingen återvändo, det finns ingen tvekan överhuvudtaget om kallelsens innersta krav, att fullfölja, att slutföra, att vara obrottsligt och uthålligt trogen Faderns plan. Ännu en liten tid kunde han röra sig fritt, därför att ”hans stund inte var inne” (7:30). Amen.
Diakon Göran Fäldt