Predikan fredag 4 fasteveckan 2018. Diakonreträtt i hos Birgittasystrarna i Vadstena

Predikan fredag 4 fasteveckan 2018. Diakonreträtt i hos Birgittasystrarna i Vadstena

Vish 2:1a, 12-22; Ps 34:17; Joh 7:1-2, 10, 25-30.

Jesus befinner sig ganska långt bort från platsen för sitt lidande och sin död. Han vandrar omkring i Galileen med de närmaste av lärjungarna. Han hade sett tecken på oenighet mellan lärjungarna – de som avföll, de som var fasta i sin tro. Allt detta accepterar han och ingriper inte för att så att säga ”rädda” de närmaste och behålla dem kvar i gemenskapen. Vi kan ana att Jesus djupt i sitt inre söker ett ljus och en mening i det bara han vet ska hända. Sådana han kunde räkna med till sin hjälp, föll bort från honom. De som var kvar? Hur många av dem kunde han räkna med ända till slutet? En vek aldrig bort, en enda var beredd att själv överlåta sig totalt, en enda visste att denna vandring till uppståndelsen började tidigt, Maria. Hon som kvinna och moder hade vishetens alla nådegåvor för att kunna vara kvar, att stå till hans förfogande som andligt stöd i fullkomligt självutgivande.

Det är början till den totala överlåtelsen. När verkligheten kommer honom närmare måste han låta andra ta kontrollen över honom samtidigt som han bara kan vara beroende av en enda som förklarar allt för Honom, Hans Fader, den som folket inte känner, som han tydligt sagt till dem. Han vill vara för sig själv och nära Fadern men får det inte. Han måste underställa sig verkligheten och i det perspektivet kommer han att ”ensam och övergiven svettas blod, dödsångestens blod” i Getsemane.

När han till slut bestämmer sig för att gå upp till Jerusalem och den stora festen, håller han sig för sig själv men blir igenkänd. Och några undrar: ”är det honom de vill döda?” Till slut avslöjar han både sin kallelse från Fadern och varifrån han kommer: ”Ja, ni vet vem jag är och varifrån jag kommer. Men jag har inte kommit av mig själv; det finns förvisso en som sänt mig, men honom känner inte ni.”

Alla vägar leder nu till ett enda håll. Det finns ingen återvändo, det finns ingen tvekan överhuvudtaget om kallelsens innersta krav, att fullfölja, att slutföra, att vara obrottsligt och uthålligt trogen Faderns plan. Ännu en liten tid kunde han röra sig fritt, därför att ”hans stund inte var inne” (7:30). Amen.

Diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.