Predikan Annandag Jul 2018, protomartyren, diakonen Stefanos.

Apg 6:8-10; 7:54-60; Matt 10:17-22

Kära bröder och systrar,

Vem var han, den förste av alla kristna blodsvittnen? Namnet tyder på att han var grek, inte jude, Stefanos. Vi vet ingenting om hans familjebakgrund, ingenting om hans ålder men vi vet att han var känd i Jerusalem som trosvittne med en särskild uppgift bland de troende, att skaffa mat åt de fattiga människorna som kommit till tro och antagligen åt andra också som svalt och törstade. 

Apostlarna var ett hjärta och en själ, ett Cor Unum, som påven S:t Paulus VI skulle kalla sitt råd för barmhärtighetsgärningarna, instiftat 1971. Diakonen Stefanos’ tjänst skulle alltså komma att stå modell för Kyrkans barmhärtighetsverk överallt i världen.

 Stefanos var en av de sju diakonerna som skulle förverkliga idealet Kristus talat om, ”Jag har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna”. Detta tjänande var inte vilket tjänande som helst, inte bara hjälpsamhet och vänlighet mot människor med olika behov. Kristi tjänande gällde allas möjlighet till frälsning. Det gav en ny innebörd till kärleksbegreppet. Kärleken i sin mänskliga form vittnade om Gud Faderns kärlek till Sonen i den Helige Ande. Teologerna talar om ”inkarnerad kärlek”. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner, sade Jesus. På korset skulle han visa hur långt denna kärlek sträckte sig.

Så blev apostlarna de första att vittna om Guds ofattbara kärlek som skulle upptända en eld på jorden bland alla människor. Johannes döparen har redan tidigt vittnat om det som skulle ske: ”Han som kommer är starkare än jag och han skall döpa i ”eld och helig ande”, inte i vatten som han själv döpte med.

Apostlagärningarna talar om Stefanos som en tjänande lärjunge som brann av kärlek för sina bröder och systrar och som ”var full av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket” (6:8). Även om han inte blivit den förste martyren, stenad till döds utanför Jerusalems murar, alltså det första blodsvittnet efter Jesu Himmelsfärd, hade han blivit älskad och ihågkommen för gärningarnas skull.

 Men han skulle bli något än större, något än viktigare i kyrkan genom sin död och genom hans ord i sina sista ögonblick: ”Herre Jesus, ta emot min ande”. Och han lade sig på knä och bad för sina förföljare, ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd” (7:59). Med de orden dog han, konstaterar Lukas i apostlagärningarna.

Vad skulle sedan hända med hans jordiska kvarlevor. Ja, historien berättar om hur reliker från hans kropp dök upp långt från platsen för hans vittnesbörd i blod: runt om kring i Nordafrika, i Prag, i Konstantinopel och i Rom. Överallt byggde man basilikor och kyrkor till hans ära. Också till Rom kom delar av hans sargade kropp. Man lade reliker bredvid en annan martyr, diakonen Laurentius som fått sin egen gravkyrka, San Lorenzo fuori le Mura. S:t Stefanos kyrkan i Rom, San Stefano Rotondo in Cielo, hör till de sju fastetidskyrkorna i Rom dit de trogna vallfärdar än i dag. Det är en av de äldsta kyrkorna i Rom.

Helgonen och martyrerna har det gemensamt att de litade på Jesu löfte att Fadern skulle tala genom dem när människor skulle förfölja dem för hans namns skull. Han hade varnat dem: ”Akta er för människorna, de skall utlämna er till domstolarna”. ”Men bekymra er inte för hur ni ska tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni ska säga att läggas i er mun och det är inte ni som talar utan er faders ande som talar genom er (Matt 10:19-20)”, hörde vi i evangeliet i dag. Och Stefanos dog med dessa ord: ”Herre Jesus, ta emot min ande”, och lite senare, ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd” (7:59).

 Kära bröder och systrar, var finns denna kärlek i ”helig ande och eld” i dag? När vi söker efter trosvittnenas exempel som stöder oss i vår troskamp ser vi helt andra saker, skrämmande saker, att Kyrkan av sina egna såras av svår synd. Elden och den helige anden är nu i full fart med att kasta allt ovärdigt i elden men bevarar tecknen på sann godhet och helighet också hos de fallna. Guds barmhärtighet finns alltid men finns också sann ånger, finns den nödvändiga omvändelsen lika starkt som förr bland helgonen?

Stefanos har sett något som kan lyfta hela Kyrkan ur hennes nuvarande bedrövelse: ”Fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida”. Och han sade, skriver apostlagärningarna, ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida”.

Den synen, de orden, och Stefanos död i Jesu namn, är ämnet för denna dags firande, dagen efter Juldagen. Gjorde Kyrkan rätt som flyttade festen till Guds Modes ära som tidigare varit Annandagen, till nyårsdagen? Det kan man tycka var att skilja Jesus födelse från Marias heliga moderskap, men samtidigt är Stefanos vittnesbörd omöjligt att skilja från Frälsarens födelse. Jesus födelse är det gudomliga tjänandet – ända till att ge sitt liv i kärlek. Jesu födelse omfattar allt redan från början. Allt – från krubban i Bethlehem till korset på Kalvarieberget – är en enhet och en uppenbarelse av Guds vilja och skapande kraft. Amen.

                                                                                                                                         diakon Göran Fäldt