Predikan 6 söndagen under året 2025

Predikan 6 söndagen under året 2025

Jes 17: 5-8; Ps 1; 1 Kor 15: 12, 16-20; Luk 6: 17-18a, 20-26

Kära medkristna,

Herren är ”med på de rättfärdigas väg”, säger psalmisten idag, men ”de gudlösas väg leder till intet”. Det är livet som ett korthus som faller ihop vid minsta stöt. Den rättfärdiges väg talar Jesus om i sin predikan inför folket på berget: ”Saliga är ni som nu är fattiga, saliga ni som nu gråter, saliga ni när man för mitt namns skull hatar er och stöter bort er” (Luk 6:22).

Rättfärdigheten, enligt Jesus, är att ”vända sig till sin Skapare” som vi hörde profeten Jesaja säga. ”Den dagen skall människorna vända sig till sin Skapare, de skall inte vända sig till sina altaren utan till sin Skapare” (Jes 17:8).

De orden får mig att tänka på ljusen, blommorna, knäfallen, korstecknen på gatan utanför skolan där över tio människor förlorade livet genom en oförklarlig ondska. I chocken och bedrövelsen vänder sig människor till Herren sin Skapare, och gråter. De tänder ljus och ropar till Gud i ångest.

”Saliga de som gråter”, säger Jesus. Saliga de som bär frukt inför Herren, även de små frukterna, liksom de goda oliverna som skakas ner från grenarna på olivträdet. De små gärningarna är alltid de viktigaste! På dem bygger de större gärningarna.

Alla dessa Jesu saligförklaringar har också sina motsatser i hans ”Verop”, ”Ve er som är rika nu, ve er som är mätta nu, ve er som skrattar nu”, dessa rättfärdiga har redan fått ut sitt goda men förlorar det evigt goda, lönen i himlen. Men saliga är de fattiga, dem tillhör Guds rike, saliga är de hungrande och de som är förföljda för Människosonens skull, de skall få Guds eviga välsignelse.

Jesaja har också en annan bild av det inom oss som Gud älskar: skördetiden! Det är tiden då Herren vår Gud samlar frukterna av sin kärlek. ”En efterskörd är allt som blir kvar, som när man slår ner oliver, ett par tre frukter uppe i toppen, fyra fem på trädets grenar”, säger profeten (Jes 17:6).

Det är de små gärningarnas frukter. Det påminner oss om Lilla Thérèses’ lilla väg till helighet. ”Jag vill leva av kärlek, det är min kallelse i Kyrkan”, sa hon. ”Jag ska vara kärleken i Kyrkan”.

Varför skulle Guds folk i den sista tiden då inte vända sig till sina altaren, som de själva byggt? Det är ju vad profeten Jesaja säger. Skulle det inte tvärtom vara så att Guds barn går till altaret och där frambär sin bön? Särskilt i svåra tider.

Jo, men Jesaja säger att det ska de inte göra. Istället ska de vända sig till sin Skapare. Varför det ena och inte det andra och varför inte både det ena och det andra?

När hela folket sörjer, vad gör de? De tänder ljus på gatan och lägger blommor på marken, de ber men inte framför altaret och inte i kyrkan utan utomhus, i rum som de inte själva har byggt. De är i sanning rättfärdiga människor som söker sig till Gud sin Skapare!

Det är som det blir på domens dag. Domens dag kommer plötsligt för att sanningen om oss själva ska uppenbaras. Därför ska vi varje dag rannsaka samvetet och söka den rättfärdighet som Gud söker i oss och i våra gärningar. Har vi felat måste vi skynda oss att rätta till felen och bygga upp oss från grunden. I många fall bygger vi upp livet fullt av önskningar som inte betyder något. Är det ett korthus, räcker det att ett kort faller för att hela huset ska falla ihop. Hur ska Gud kunna bo i ett hjärta som är som ett korthus av drömmar och illusioner? Vi måste ha ett hjärta där Gud vill stanna kvar! Det enkla folket är ofta det heliga folket!

De vänder sig till Gud som gett dem livet och som vill att de skall leva och inte dö. I Guds rike finns inte plats för en gärningsmans svärd, för giftampuller eller halvautomatiska vapen som skjuter dödande kulor.

Nej, Jesaja menar att människan till slut inte har någon annan väg att gå än att vända sig direkt till Gud som skapat henne. Det är viktigt att förstå, att vi alla, i just de svåraste tiderna, ber till Gud, där vi befinner oss, på en viss plats och vid en viss tid.

Då kommer frågan om uppståndelsen efter döden, som Paulus tar upp i sin predikan i Korinth, ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös”, säger aposteln. Många kristna vill inte svara på frågan om de tror på uppståndelsen eller inte. Paulus mötte den inställningen i sin mission. Det är en svår fråga eftersom ingen har sett någon uppstå i sin kropp. Så kommer tvivlet in i tron. Det måste vi alltid bekämpa. Kyrkoherden i Ars, den helige Jean Marie Vianney, med lång erfarenhet av församlingslivet, skrev en gång: ”Varje vecka kungör jag den heliga mässan och att den Uppståndne Jesus Kristus väntar på dem där. Det kommer ändå inte så många till mässorna. Men om jag skulle säga att en död hade uppstått och skulle visa sig i kyrkan på söndag, då skulle alla i byn och långt utanför komma rusande; ’Var är han?’”

Vi ska inte tvivla på uppståndelsen och gör det inte heller om vi tror på apostlarnas vittnesbörd att de sett Jesus uppstånden efter sin död på korset, att de hört honom tala till dem, levt med honom till den dagen då han uppsteg till himlen.

Kära bröder och systrar, vi kan inte veta hur uppståndelse ska ske i vårt eget liv och andras. Men vi tror på Jesu uppståndelse. Det behövs inte mer. Det är allt vi behöver för att tro på uppståndelsen efter den Yttersta domen då alla levande ska väckas till liv och stiga upp levande ur sina gravar.
Det är Guds budskap till oss idag: Jag har gett er sanningen, ni måste tro på den, annars är ni förlorade. som alla de som inte vill tro på uppståndelsen från de döda. Paulus säger ju: ”Då är också de som avlidit i tron på Kristus förlorade” (1 Kor 15:18). Alltså kära, bröder och systrar, är Jesu egen uppståndelse förutsättningen för vår egen uppståndelse, som Gud har bestämt.

Jesus Kristus levde bland oss, uppenbarade Guds rike för oss, bevisade oss sin kärlek på korset. Han dog men återvände till livet, hans kropp förklarades och upptogs i himlen för att sitta på Faderns högra sida. Han är Konung över hela världen och universum. Han visade sina händer som spikar hade genomborrat och sidan som en lans trängt igenom för aposteln Tomas. Han ”såg och trodde” (Joh 20:28).

Därför tror vi också på uppståndelsen, på kroppens och själens uppståndelse till liv och salighet. Amen.

diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran Fäldt

 

Göran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han har i många år varit ordförande i Katolska utskottet för äktenskap och familj (KUÄF), som nu heter Familjeutskottet (FU) från nyåret 2023. Diakon Göran fortsätter nu som ledamot men inte som ordförande. 

Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året  förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område.

Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2012 och är för närvarande engagerad i det nordiska familjerådet som utbyter erfarenheter och diskuterar utvecklingen i stiften på familjeområdet.

Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta haft tillfälle att stödja människor i nödsituationer och kunnat förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Han är inte längre aktiv i Caritas lokala arbete.

Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med artiklar och bloggar i Katolskt Horisont och skriver ibland debattartiklar i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus’ katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982.

Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och har suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.