Predikan 6 söndagen under året 2024

3 Mos 13: 1-2, 44-46; Ps 32; 1 Kor 10: 31-11:1; Mark 1: 40-45

”Jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse”. För många av våra bröder och systrar har just medvetenheten om vad man inte gjort, underlåtelsesynderna, för dem som är svårt sjuka eller behöver annan hjälp gjort att de frivilligt gett sig ut i världen där nöden är som störst för att hjälpa till och visa de sjuka att Gud inte övergivit dem i deras sjukdom.

Kära bröder och systrar, de flesta av oss har väl i skolan någon gång i samhällsundervisningen fått frågan om Guds existens. Om Gud är själva godheten och kärleken, hur förklarar man då att krig, sjukdom och naturkatastrofer finns? De finns de som påstår att tillståndet i världen bevisar att Gud inte finns.

Låt mig bara säga några ord om hur felaktigt ett sådant påstående är. Vi börjar med Jesu ingripande enligt evangeliet idag och vilka följder det haft. Den välsignelse han utdelade till den spetälske som botade honom ”Jag vill, bli ren!” har fortsatt att delas ut genom heliga kristna som ställt sig i tjänst hos de mest övergivna och mest drabbade av svåra sjukdomar. Spetälskan, lepran, har funnits i vårt land också. Det är våra första sjukhus som gör dem synliga i historien.

Överallt där nöd finns kommer människor att strömma till för att göra det Jesus gjorde. Tänk bara på offren för jordbävningen i Turkiet för ett år sedan. I kaos kommer ändå människor till hjälp. Kristi kärlek kallar dem, de offrar sig för andra. Behoven saknar gräns, men den kristna kärleken vill inte heller känna gränser.

De som säger att Gud inte finns därför att sjukdomar och naturkatastrofer finns, blundar helt för att Gud verkar genom människor och genom deras osjälviska kärlek till andra. S:t Paulus var en sådan. Han sa till de troende i Korinth: ”Jag söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de ska bli räddade”.

Kyrkan har massor av sådana som han ”som inte sökte sitt eget bästa utan de mångas”. I vårt lands tidiga kristna historia ser vi överallt tecken på Jesu välsignelse av de spetälska, de leprasjuka, och i vår egen tid, de aidssjuka, de covid 19 sjuka, alla som är sjuka och vill bli friska igen.

På Gotland fanns ett leprasjukhus utanför Visbys norra stadsmur redan på 1200-talet. Det stod under S:t Georgs (+ 303, Lydda, Palestina) beskydd. I Stockholm, i det som nu heter Kungsträdgården, och där S:ta Eugenias församlingskyrka ligger, fanns också ett sjukhus för spetälska.

De kallades ofta Lasaroshus och de som tjänade där lazarister. Också i Gamla stan hade Kyrkan så kallade Helgeandshus för de sjuka. Det är inget mindre än ett stort mirakel att Herrens välsignelse och helande fortsätter genom dem som vill vara hans lärjungar och älska andra mer än sig själva. Vem kan glömma Moder Teresa av Calcutta, vem kan glömma de spetälskas skyddshelgon den helige Damianus av Jesu Hjärta som tjänade en hel leprakoloni i Molokai som är en stor ö bland  Hawaiiöarna i Stilla havet.

Tänk bara så många heliga och så många helgon som under tidens gång gett livet för de sjuka och döende. Tänk på S:ta Elisabeth av Ungern, drottningen, som blev ung änka med flera barn men som grundade sjukhus och arbetade sina sista år för de fattigaste bland de fattiga. Vad säger vår egen S:ta Birgitta, som under sina många år i tjänandet av de fattiga och sjuka i Rom på 1300-talet, har påverkat vår syn på de sjukas svåra liv? Tjänandet av de sjuka och döende för deras mänskliga värdighets skull är i själva verket ett bevis för Guds existens, det vackraste och mest trovärda bevis som man kan tänka sig på Guds godhet och kärlek.

”Jag vill, bli ren”, sa Jesus och spetälskan försvann från kroppen, genom Guds Son. Genom Guds Sons efterföljare och lärjungar fortsätter Jesu välsignelse att göra gott och lindra lidande. Leprasjukan är långt från utrotad i världen. De ropar: ”Vill du, så kan du göra mig ren (Mk 1:40).”

Ett av de sjukas helgonförklarade präster och skyddshelgon är fader Joseph Damianus. När Hawaii i Stilla Havet fortfarande var ett eget land befolkades det av många olika folk och raser. Många av dem var spetälska och regeringen beslöt samla dem på en enda ö, Molokai. De friska måste skyddas mot smittan och de redan smittade måste få hjälp och vård.

Olika ordnar sände präster dit för de sjukas andliga behov. Fader Damianus levde från 1873 där till sin död 1889. Det betydde så mycket för honom att som präst ge de obotligt sjuka tröst, hopp och tro på Jesus, att han kallade sig själv ”den lyckligaste missionären i hela världen”. Till slut drabbade sjukdomen honom själv. Han saligförklarades 1995 av påven Johannes Paulus II och helgonförklarades 2009 av Benedikt XVI efter ett andra underverk som Gud tillåtit genom förbön av fr Damianus. Hans minnesdag är 10 maj.

Kära bröder och systrar, låt oss alltid glädja oss över Guds kärlek och barmhärtighet som får mänskliga uttryck och former genom människor. Vi kan med stor övertygelse tillbakavisa alla påstående att Gud inte finns på grund av det onda som finns i världen. Med ännu större övertygelse kan vi vittna om att Gud finns och verkar genom människor. Kärleken som Kristus ingjuter i sina troende känner inga gränser. Fader Damianus av Molokai är ett tecken på att Jesus fortsätter att välsigna sjuka, vilken sjukdom de än bär, och säger till dem ”Jag vill, bli ren!”. Jesus älskar de sjuka. Han förenar deras lidande med sitt eget för världens frälsnings skull. Amen.

diakon Göran Fäldt