Predikan 5 påsksöndagen 2017

Apg 6:1-7; 1 Pet 2:4-9; Joh 14:1-12

Kära medkristna bröder och systrar,

I dag har vi kommit halva vägen mellan Påsk och Pingst. I glädje och tro har vi säkert någon gång sjungit ”Du segern oss förkunnar, du oss förlossat har” (Cecilia 321: 1). Det är redan fyra veckor sedan dess. I ny frihet och med ny kraft från himlen har vi gått ut på livets väg igen, i apostlarnas efterföljd, som kristna med ett glädjebud till den omvärld, som längtar efter Gud. När Pingsthögtiden kommer vill vi på nytt sjunga till Herrens ära: ”Kom och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom […] Tvätta rent det fläckade, […] läk vår oros djupa sår” (Cecilia 339: 2, 7). Allt detta får vi verkligen uppleva genom Guds godhet och barmhärtighet. Som hans privilegierade barn får vi ta emot hans gåvor, tro, hopp och kärlek! Och till Andens högtid är det nu bara tre veckor, då han kommer till oss på nytt och ger oss nåden i dess fullhet!

Ja, vi har naturligtvis alla våra sår, våra prövningar, varför skulle vi annars bekänna fläckarna i våra själar, varför erkänna vår fattigdom? Är någon av oss sjuk eller lider svårt? Är det något främmande för människan? Upplever hon det, upplever hon samtidigt sina närmastes kärlek och omtanke, känner styrkan i bröders och systrars förbön och vilja att hjälpa till! Guds rike är ett rike av kärlek och hopp, om gemenskap. Guds rike har inte plats för svek, elakhet och våld. Ty ”där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud”. ”Ubi caritas et amor, Deus ibi est” (Cecilia 465).

Det har vi lärt oss av Jesus, hur han levde på jorden, hur alltid vände sig till sin Fader. Därför skall vi aldrig mer behöva känna oro, ty Gud är med oss, Han är vår tröstare och vårt stöd i allt som är tungt för oss att bära. Snart alltså kommer Tröstaren, den Helige Ande och låter oss springa fram på livets väg till vårt höga mål. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus. ”Tro på Gud, och tro på mig”, säger han i dagens evangelium. Det är på den vägen, med det ljuset, i den tron människor har blivit heliggjorda. Därför är helgonen alltid glada människor!

Det vi känner som Jesu avskedstal till lärjungarna, det som vi läst delar av i dag, det är ju egentligen ett andligt testamente, Mästarens och vår Herres dyrbara och undervisande ord. Var vi än befinner oss på livets väg, hur det än står till med oss, vet vi att vi inte är ensamma och att den väg just vi har att vandra är en väg Gud vet passar för oss. Vi inte bara klarar av att gå den vägen, utan vi fullgör vår kallelse som döpta på den vägen. ”Visa oss Fadern” bad Filippos, ”det är nog för oss”. Det var den vägen Tomas inte trodde sig kunna se eller följa: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”

Kära medkristna bröder och systrar! Vi sitter så att säga alla i samma båt. Vi tror och vi tvivlar. Vi finner sanningen och vi förlorar den en tid. Det är den andliga kampen som vi alla har att utkämpa. I den båten, i Kyrkans skepp på det stora havet, är vi i sällskap med apostlarna och helgonen. När vi bara lärt känna Jesus tillräckligt, kommer vi att känna stor lycka och stor tillförsikt. Anden skall låta oss uppleva det än tydligare i Pingstens tid: ”Mina kära, känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig! Amen.

Diakon Göran Fäldt