Predikan 4 söndagen ”under året” 2018
5 Mos 18:15-20; Ps 95; 1 Kor 7:32-35; Matt 1:21-28
”Herre, vår Gud, lär oss att älska dig av hela vårt hjärta och tjäna vår nästa med den kärlek som utgår från dig”. Hur ska vi kunna förverkliga denna bön i vårt dagliga liv, på den plats Gud placerat oss? Varifrån kommer friheten vi behöver? Hela intentionen med denna söndags firande ligger i denna Kyrkans bön för den 4 söndagen under året. Kärleken till Gud och nästan, men hur?
Ett svar måste vara: vi kan som kristna inte ersätta Guds bud, den kristna moralen och goda gärningar med ett personligt, emotionellt tyckande om vad som är ”oacceptabelt”. Donald Trump talar så, svenske statsministern talar så, många andra upprörda talar så och dömer och fördömer, men samtidigt ersätter de Guds lag och bud med sina egna känslor och värderingar. Hela världen är i dag egotrippad! Makten går före rätten, identiteten före verklig medmänsklighet. Vi måste påpeka det när vi ser faran för alla uppriktiga kristna. Donald Trump gjorde det med stort mod nyligen när han fördömde de amerikanska abortlagarna och menade att allt fler amerikaner är Pro Life, alltså står upp för de ofödda barnen. Det har Katolska kyrkan i Sverige alltid gjort och kommer att fortsätta sitt försvar av livet från konceptionen. Det dop av ett barn vi snart ska fira här i församlingen är ett viktigt vittnesbörd om livet som en underbar gåva av Gud.
Kära församling, det är i kraft av sonen, född av jungfrun Maria, ”som skall frälsa sitt folk från deras synder” (Matt 1:21), som vi fått kallelsen att älska Gud först och främst och, som bevis på uppriktigheten i vår kärlek till Gud, att älska vår nästa, alltså andra människor, till och med fiender. Vi har oräkneliga martyrers vittnesbörd för sanningen i Jesu ord och lära. Vi får, när vi förstått honom bättre, liksom martyrerna, bara bekämpa det onda med det goda, även i de svåraste förhållanden! Kärnan i alla martyrier är det konsekventa avståndstagandet från det onda.
Vi har varit ett folk, vi har blivit kyrka-gemenskap, genom att lyssna till Gud och höra Guds ord till oss. Hans ord bygger upp vår inre människa och ger oss en kunskap om Gud genom den tro vi fått i dopet, tron som är som ”vetekornet” i Jesu liknelse: ”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd” (Joh 12:24).
Det är viktigt att vi tackar Gud för denna första gåva, att vända om på vår livsväg och vandra på trons vägar. Korset är vårt mål! Ingen dag i vårt liv får gå, utan att vi tackar Gud för denna gåva som till slut förenar oss med Gud själv.
Vår tro ställer oss hela tiden inför många olika val i livet. Gud har gett oss förnuft att skilja på ont och gott och vilja att välja det goda. Svagheten i vår person innebär tillfällen till synd och tillfällen att begå synd. Också för denna möjlighet att få förlåtelse för synd, måste vi varje dag tacka Herren.
Tron på Jesus betyder tron på att kunna bli förlåten av Gud själv och kunna leva som Guds barn i en gemenskap, en gång ett etniskt utvalt folk under det Gamla förbundet, i dag en universell gemenskap i Kristi Kyrka, i det nya och eviga förbundet. I denna gemenskap med Gud Skaparen och förlossaren står vi på ett sätt utanför världen och hör till en gemenskap som är större och viktigare än ”världen”. Vår kristna medvetenhet säger oss att Guds gemenskap är en kraft som syftar till att upphöja hela världen ur dess ”fall”. ”Fallet” är fallet från Gud in i syndens verklighet och leder till ett allmänt förfall. Som troende är vi därför alltmer medvetna om att vår första lydnad och vår första kärlek är till Gud och till hans Kyrka, som är ett ”frälsningens sakrament i världen”. Vi måste, från denna upptäckt i vårt liv, samverka med den Helige Ande och vara verkliga, sannskyldiga, vittnen.
I världen runt omkring oss är Kyrkan en profet, och den enda sanna profeten, och Kristus Profeten är Kyrkans huvud. Det finns ett ofrånkomligt trohetskrav på Kyrkan som profet - det vet vi ju alla att utan trovärdighet och helighet inför Gud – kan Kyrkan inte fullfölja sitt frälsande uppdrag. Femte Moseboken sa oss detta i dag: ”Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad jag inte har befallt honom att tala, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö”. Det är ett mått för oss alla som kallar oss kristna, att vi måste vara beredda att ge vårt liv för Sanningen i Jesus Kristus, utan att falla för frestelsen att genomföra vår egen vilja i allt, särskilt det som hör Gud till. Vi kan inte driva igenom vår egen ”politik” i samhället, eller en egen religiös agenda i Kyrkan. Varför? Därför att vi inte har någon sådan. Vi har Guds plan – att förstå den och försöka medverka till att den förverkligas!
I Korinthierbrevet i dag visar Paulus hur olika kallelsen ser ut om man är ogift eller gift. ”Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, men den gifte på vad som hör världen till. Det gör honom kluven”. Det betyder två saker: är man inte gift, eller inte gift längre, ska man tacksamt ta emot de andliga gåvor som hör till det ogifta ståndet och leva för Kristus – i världen men utan att tillhöra världen. Den som är gift helgar genom sin tro sin man eller sin hustru i ett förbund som liknar Kristi förbund med sin Kyrka. På det sättet älskar alltså både den som är gift, och den som inte är gift längre, Gud på ett personligt och medvetet sätt. Varje kristen katolik väljer att följa Guds Ord och Guds folks gemensamma bud. Därför kan vi, till exempel, aldrig begå äktenskapsbrott. Även om samhället verkar vara större, med en slags statlig absolutism, kan vi som katoliker inte tillåta oss att omfatta statens värderingar, som är långt från Guds. Gud kommer alltid först i vår tro och i vårt sätt att leva tillsammans. Staten, hur absolut den än är, kan inte ge oss människor den frihet vi har rätt till. Vi kan som kristna inte ersätta Guds bud, den kristna moralen och goda gärningar med ett personligt, emotionellt tyckande om vad som är ”oacceptabelt”. Gör vi det skadar vi oss själva allvarligt!
Vi ropar därför i morgonbönen med Andens hjälp: ”Välsignad är Herren, som besöker sitt folk och ger det frihet” (Benedictus, Laudes, vecka III). Amen.
Diakon Göran Fäldt
