Predikan 4 söndagen i Fastan (år C) 2016

Jes 5: 9a, 10-12; 2 Kor 5: 17-21; Luk 15:1-3, 11-32

Kära bröder och systrar,

Församlingen av kristna är redan den en läkande och helande gemenskap, och den måste därför hela tiden upptäcka sitt eget uppdrag. Den är kallad att ta emot andra människor i Jesu namn! Den är också, liksom Herren själv, en sökande herde. Var finns Guds barn ute i världen, särskilt de som inte ens vet att de är Guds barn? Låt oss söka upp dem! Låt oss glädja oss över att återfinna dem! De var borta, men aldrig förlorade!

Tillsammans förkunnar varje kristen gemenskap Guds rike, inte bara genom förkunnelsen i gudstjänsten utan genom tron som går ut i världen. Den säger med en röst att Gud alltid är närvarande, mitt bland svårigheter, i de rikas kvarter lika mycket som i de fattigas. För fattigdomen definieras aldrig i evangeliets mening som brist på materiella resurser, utan i brist på tro. Alla kan konstatera att det moderna och jämlika samhället skurit av länken till kristendomen. Resultatet är förskräckande. Men det är lika förskräckande när kristna i tanke och handling bryter mot det katolska läroämbetets normer. Resultatet påverkar medlemskapet i kyrkan och föreningen med Jesus själv. Det försvagar vittnesbördet i hela samhället.

Jesus Kristus verkar hela tiden, Anden upplyser hela tiden, änglarna går före hela tiden. Gud vill att vi gör det som är gott och som ger frukt. Alla för vi därför en kamp mot djävulens knep och list, hans bländverk: han vill nämligen få oss att sluta be, sluta tro, sluta göra gott och rätt. Kära bröder och systrar i Jesu kyrka, det finns alltid något vi kan göra på den väg Jesus går. Låt oss alltid känna glädje över att vara kallade till vittnesbördet om den evige Gudens kärlek till alla människor!

I kärlek går kyrkan därför också till miljöer av tvivel och vantro. Just därför kan vi aldrig ge upp. Människor i dessa miljöer är också inbjudna, inbjudna till den stora bröllopsfesten i himlen. Men vem ser dem, vem bryr sig om dem?

Liksom vi behöver Gud, behöver andra Gud fast de kanske har tvivel att leva med, tvivel som dyker upp utan förklaring. Vi bör alltid vara på vår vakt mot tvivlen, eftersom djävulen ligger bakom dem, för att kunna fresta oss. Jesus blev själv frestad men var alltid lojal mot Fadern. Djävulen misslyckades helt i sitt onda uppsåt! Som lärjungar måste vi också bli frestade, som Herren, men också som han hålla ut, söka ödmjukheten och finna sanningen.

I dag talar Gud om vad vi ska göra för att hämta hem de förlorade fåren, hur de förlorade sönerna och döttrarna ska hitta tillbaka. Jesus är den gode Herden som söker dem, men han behöver troende människor som ber för de förlorade fåren. Lärjungarna var de första som gick ut med utsträckta händer för att hjälpa till och offra något för de förlorade. Men Bibeln säger egentligen inte att de förlorade fåren är förlorade och inte heller att den förlorade sonen är förlorad. I båda fallen är det precis tvärtom: de var borta men inte förlorade, de var på avvägar och vilsegångna men inte för alltid. Guds ord i dag talar om dem som vanns tillbaka i gemenskapen, alla dem som fick lida i en andlig exil, men som togs emot med öppna armar, i barmhärtighet när de återvände.

I dag fjärde söndagen i fastan för 34 år sedan vigdes de första gifta männen i stiftet till ständiga diakoner. Deras hustrur samtyckte till att dela mannens nya uppgift i Kyrkan. Också för dem blev det en uppgift till. Männen var från början sju, som i apostlagärningarna. Men sex gick vidare.

Alla har samma kallelse att tjäna som diakonerna och prästerna. Men vigningen till diakon är ett synligt tecken på engagemanget som ska vara livet ut. Alla kristna tjänar på sitt sätt, och ofta mer än diakonerna själva, men diakonerna är i Kyrkan ett särskilt tecken på den roll Jesus själv tagit på sig: ”Jag har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna”- och mitt bud är detta: ”att ni skall älska varandra som jag har älskat er”. De är alltså inte vigda till prästämbetet utan till tjänst. Det är också ett kyrkans tecken på Kristi närvaro. Det tecknet är just detta år barmhärtighetens tecken.

Kära bröder och systrar! Vi kan aldrig vara självbelåtna, ingen på korsets väg kan vara självbelåten. Vi har aldrig rätt att tycka synd om oss själva. Uppdraget måste komma först. Kristi kärlek manar oss: sök de vilsegångna och bär dem hem på era axlar! Amen.

Diakon Göran Fäldt