Predikan 4 söndagen i Advent 2017
2 Sam 7:1-5, 8b-12, 14a, 16; Ps 89:2-5, 27,29; Rom 16:25-27; Luk 1:26-38
Kära medkristna,
Tiden närmar sig då jungfrun ska föda! Det stort sker, sker tyst, säger en poet. Ja, även om hela världen i dag på julaftonen väntar sig att undret ska ske i varje människas hjärta, Guds uppenbarelse bland människor, så måste man förundras över det hemlighetsfulla och fördolda som en gång skett i den obetydliga lilla staden Nasaret i Galileen. Här fanns inga vittnen till det som skedde. Bara en närvaro, en icke mänsklig närvaro, något större, vackrare, mer underbart än något annat i hela Skapelsen.
Det stort sker, sker tyst! Ja, sannerligen! En ängel träder fram för den unga jungfrun Maria och talar till henne om stora ting som ska hända och som kommer att beröra varje skapad mänsklig varelse från denna dag i djupaste tystnad till den sista dagen då Kristus återkommer i triumf i ett stort ljus som går upp över himmel och jord. ”Hur ska det ske?” är jungfruns oskuldsfulla fråga; ”Jag har ju aldrig haft någon man”. Uppenbarligen har hon omedelbart förstått innebörden av Ängelns budskap. Som kvinna visste hon vad kvinnans privilegium hade för betydelse och stora konsekvenser. Samtidigt var allt för henne ett mysterium, ett mysterium som i hennes rena och ofördärvade själ kunde förstås och tas emot. Mysteriet var Guds sätt att förmedla sig själv och den eviga sanningen. Varje försök till kritiskt rationellt tänkande omöjliggör Guds kommunikation. Det är oskulden som är själva förutsättningen för att Gud ska kunna förstås av människan. Själva oskulden, den obefläckade oskulden från skapelseakten är alltså samtidigt det högsta mänskliga förståndet. För Maria den utvalda jungfrun var mysteriet om moderskapet möjligt att förstå och bejaka. Som troende väntade hon på Guds löftens förverkligande i det judiska folket som hon tillhörde. Förstod hon i detta ögonblick att hon var utvald? Utvald att vara jungfru och moder samtidigt. Förstod hon det? Ja, hon henne fanns redan Guds vishets gåva. I tystnad, obemärkt, i fullkomlig ödmjukhet, förstod hon. Hon var, som Skriften säger, Vishetens säte! Gud har talat till henne i tystnad. Den himmelska tystnaden är den rikaste insikt som kan finnas. Detta mysterium är en sanning som blir uppenbar för dem som vill tro. Tro på Gud – tro på Guds vishet – tro på den högsta godheten. I all sin rikedom är tystnaden ingången till den levande tron på Gud.
Här i Nasaret fanns inga vittnen, hon var ensam i sin kammare, men ändå inte ensam eftersom den Helige Ande väntade på hennes svar. Anden visste att hon ska säga ja till Ängelns budskap, hon själv visste det inte men tilliten till Gud var sådan hos henne att hon inte behövde veta, bara lita på, bara ge sitt svar med hela sitt väsen: ”Må det ske med mig som du har sagt”. Amen.
Diakon Göran Fäldt