Predikan 30 söndagen ”under året” 2018 i Bo missionshus, Ekenäs

Jer 31:7-9; Ps 126; Heb 5:1-6; Mark 10:46-52

Kära bröder och systrar,

Gud lyssnar till oss när vi ber. Varje ord eller tanke vi viger åt Gud får ett svar. Om vi får något annat än det vi ber om, är det ändå ett svar på vårt behov. Vi vet vad vi vill men inte vad som är bäst för oss i det längre perspektivet. Litar vi ändå alltid på Gud oroar vi oss inte eller är besvikna. Gud ger oss det goda när vi behöver det. Den blinde Bartimaios hjälper oss som exempel på bön på två sätt; för det första kan han inte se och har inga egna tillgångar. Men han ber. När han hör att Jesus närmar sig blir hans bön ett rop: ”Jesus Guds Son, förbarma dig över mig!” Bartomaios är ett exempel på ödmjukheten i bön; det är den andra hjälpen från honom.

Vad Gud lär genom dessa ord i Bibeln är mycket viktigt för var och en av oss. Ju fattigare vi är, ju större behov av hjälp vi har, ju säkrare hör Gud vår bön och svarar oss. Jesus sade till Bartomaios: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Han svarade: ”Gör så att jag kan se igen”.

Kära bröder och systrar, det absolut viktigaste för oss är att stå i en levande kontakt med Gud genom bön. Bön är vad vi är skapade till. Vi borde alltid be. Varför? Jo, det hör till att vara Guds barn, att höra till den gemenskap med andra som Gud ger oss.

Bönen är vårt sätt att umgås med Gud. Bönen går i två riktningar. En går från oss till Gud, en går från Gud till oss. När vi prövar det märker vi att det stämmer. Gud vill stå i kontakt med oss lika mycket – eller mer – som vi vill stå i kontakt med Gud. Att inte se, som Bartomaios, den fattige tiggaren, är aldrig ett hinder för att umgås med Gud i bönen.

De andra är de som ser och vet när tiden är inne. De hjälper oss därför att de har fått kärlekens gåva av Gud. Det är de som säger: ”Var lugn, stig upp, han kallar på dig”. Det är våra sanna bröder och systrar som älskar oss för Guds skull och för vår skull. Dessa av våra bröder och systrar har hjärtan fulla av tro, hopp och kärlek. De är förbönens människor.

Om vi är svaga är Gud svag med oss. Är vi svaga i bönen är han den osynliga kraften i vår bön som gör att vi inte tröttnar utan fortsätter att be. Vi måste helt enkelt umgås med Gud. Jesus vet att vi ofta är svaga i tron men han älskar oss bara ännu mer eftersom ”han inte tog sig värdigheten som överstepräst”, som Paulus säger.

Han är överstepräst men han har inte upphöjt sig själv till denna höga värdighet. Nej, då hade han inte kunnat stå nära oss i kontakt som är en äkta kärlek. ”Han fick den av honom som sade: du är min son, jag har fött dig i dag” (5:5). Han och Fadern är ett i kärlek, så lär oss Kyrkan, och denna kärlek visar sig i hans närhet till oss när vi ber.

”Jesus Guds son, förbarma dig över mig”, ropade den blinde Bartomaios. Vi själva ser inte Gud, men vi är inte blinda. Vi har fått trons ögon att se med – det vi får se är mycket mer än vad hela denna värld kan ge oss som jordisk rikedom. Vi ska bli rika i andra ting som är så mycket viktigare: det dagliga umgänget med Gud i bön. Han hör vårt rop. Han svarar genom att ge oss ny kraft att leva, leva i tron, hoppet och kärleken. Amen.

Diakon Göran Fäldt