Predikan 3 söndagen under året 2025
Neh 8: 2-4a, 5-6, 8-10; Ps 19; 1 Kor 12-30; Luk 1: 1-4, 4: 14-21
Kära medkristna,
O ljuva sakrament! Så sjunger vi gärna under tiden för bönen om allas enhet i Kristus. Vi längtar säkert många av oss att våra andra bröder och systrar också ska vilja sjunga så med oss. Låt oss ta denna söndags läsningar som källa till inspiration på vägen till det gemensamma målet, himlen!
Vi har just lyssnat till profeten Nehemja. Han har talat till de församlade i den judiska synagogan och använt lagboken. Folket sitter och lyssnar, precis som vi i den heliga mässan (Neh 8:2). Vi frågar oss: vilket är viktigast – den celebrerande prästen som person eller eukaristin han firar? En mycket viktig och svår fråga. Eukaristin är central därför att Herren Jesus kommer till oss genom den. Men prästen agerar också I Kristi person. Man kan inte säga att det ena är viktigare än det andra, båda är lika viktiga och lika nödvändiga.
Då frågar vi oss: vilket är viktigast, prästen Esra eller lagboken? Eller, som vi kan fråga oss idag: Vilket är viktigast, påven som person, eller det han lär ut och bestämmer som Guds sanning? Vi har inte en lagbok på samma sätt som judarna som läste allt ur Mose lag. Men vi har nedskrivna trossatser och nedskrivna levnadsregler. Den som garanterar sanningen i det som Kyrkan förkunnar är påven. Det är alltså påvens undervisning som är viktigare än hans person. S:t Johannes Paulus II har gjort ett förtydligande tillägg i den kanoniska lagen (1008, § 3). Den som mottagit prästvigningens sakrament fullgör sin tjänst i Kristus Huvudets person, medan diakonerna får fullmakten att tjäna Guds folk i Ordets liturgi och i barmhärtighetsverken.
Kyrkan säger att vi måste hålla fast vid allt som kyrkan lär för att vara medlemmar i Kristi kyrka. Det kan bara finnas olika meningar om tron bland oss katoliker så länge en fråga inte är avgjord. När en fråga är förklarad katolsk, då har vi inte längre frihet att ha andra åsikter. Vi kan ha det, men i så fall är vi inte fullt ut medlemmar i Kyrkan. Det skiljer oss från protestanterna. De är individualister i tros- och moralfrågor. De har en enhet i sina kyrkor som bygger på värdet av just olika synpunkter (Lausannedeklarationen, Lausanne, Schweiz, 1974). Det är denna skillnad som gör den katolska ekumeniken till något som den protestantiska ekumeniken inte kan vara, eftersom de inte har Petri ämbete. Var och en är sin egen påve. Så tror du och jag, inte vi!
I läsningen ur Första Korinthierbrevet hörde vi idag: ”Med en och samma ande har vi döpts att höra till en och samma kropp vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria och alla har vi fått samma ande att dricka” (12:13). Dessa ord stämmer med sanningen så länge vi lever och tror i en och samma katolska och apostoliska kyrka. Då förblir vi upptagna i Kristi kyrkas fulla gemenskap. Vi får dricka ur samma livgivande källa. Men så fort vi lägger till något som individer, i ord eller i handling, eller tar bort något, genom ord eller handling, från tron, som individualistiska kristna, då har vi inte heller det fulla medlemskapet i Kristi kyrka. Konciliefäderna har varnat för sådant missbruk (Sacrosanctum Concilium, 22 §3). De har varnat för en farlig relativism inom Kyrkan själv. Om Kyrkan tillåter en viss relativism i sin lära, kommer inte bara Kyrkan utan hela världen att ligga i ruiner, har kardinal Robert Sarah sagt (boken The Day is Now Far Spent).
Det är vad Kyrkan lär. Alltså har man inte hela tron som en källa om man bara ser till påven som präst och person utan att följa hans undervisning. Alla de döpta är kallade att i Guds rike vara kung, präst och profet, men i olika grad.
Det betyder full enhet i tron. Full enhet i tron är vad sanning är. Jesus säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Då förstår vi också vad S:t Lukas menar när han skriver om Kristus: ”Herrens ande är över mig ty han har smort mig till att frambära ett glädjebudskap till de fattiga” (Luk 4:18).
Kära medkristna,
Biskoparna och påven undervisade alla katoliker om enheten med andra kristna i det stora ekumeniska mötet i Rom som kallas Andra Vatikankonciliet. De skrev något (Dekretet om ekumeniken, Rom, 21 november 1964) som hjälp att förstå den katolska läran som inte är vilken lära som helst och att det är nödvändig att ansluta sig till den för att ha verklig del i Kyrkans gemenskap. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna” (Joh 15:5), säger Jesus. Han är också ”en sådan överstepräst som vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna, som det sägs i Hebreerbrevet (Heb 7:26). Kristus är Kyrkans huvud, inte påven. Kristus är världens Frälsare, inte påven eller biskopen eller någon annan. Men alla måste vara levande grenar på en samma vinstock som är Kristus själv. Den tron och det sättet att leva evangeliet måste vara vårt katolska bidrag till den ekumeniska rörelsen vars mål är att återupprätta den fulla kristna enheten i tron och moralen bland alla de döpta.
Den återupprättade enheten kan bara komma genom den Helige Ande, när Gud vill och på det sätt Gud vill. ”O ljuva sakrament, Gud i vår dödlighet, som bott bland oss och känt en mänskas ensamhet! O ljuva sakrament!” Amen.
diakon Göran Fäldt
