Predikan 3 Påsksöndagen 2023

Apg 2: 14a, 22-33; Ps 16; 1 Pet 1: 17-21; Luk 24: 13-35

Kära medkristna,

Läsningarna idag den tredje söndagen i påsktiden kan styrka oss i vår tro och vår dagliga gärning. Petrus försvarar apostlarnas tro på Jesus som den efterlängtade Messias. Han låter profeterna från det Gamla förbundet komma till tals och de var respekterade. Men man lät sig inte påverkas. Eftersom israeliterna var hårdnackade vädjade Petrus till sina landsmän: ”Lyssna till mina ord!”

Han ville ju förkunna frälsningen för sitt eget folk och de ville inte tro på honom trots den uppenbara sanningen om Jesus efter Hans uppståndelse.

Vår tids människor är lika hårdnackade och envisa i sin egen självrättfärdighet. Religionen skrämmer dem på det sättet att den ska få något inom dem att brista och att det man har förtryckt och hållit tillbaka ska bryta fram med full kraft och inte ge dem någon ro att fortsätta leva som hittills.

Motståndet mot Guds budskap är egentligen inte riktat mot Gud utan mot den egna personen som inte vill ge med sig och ändra sin grundsyn. Man försvarar sig genom överdrivet intresse för allt annat utom just religionen.

Evangeliet om lärjungarnas möte med den Uppståndne Jesus på vägen till Emmaus styrker oss också om än på ett lite överraskande sätt. Den Jesus som visar sig för dem, äter med dem och vandrar med dem och undervisar dem, är inte en strängt uppfordrande och missnöjd Jesus som kunde förvänta sig större övertygelse från alla som sa sig ha hoppats på Honom. Han är saktmodig och ödmjuk i sitt sätt, han visar sin kärlek i tålamodet och i viljan att förklara Guds stora plan för alla människor. Att han kommer till dem, är hos dem, men lämnar dem, betyder två saker: Jesus är både den närvarande och den som skall komma igen. Förstår vi det rätt handlar det om den Yttersta Domen och Kristi Andra Ankomst.

Han vet att de ”är födda på nytt” och han låter dem vandra dit Anden leder dem. Han bejakar deras personliga frihet och använder inte auktoritära metoder för de metoderna är långsiktigt nedbrytande och farliga.

Också i vårt samhälle upptäcker de som har ledningsfunktionerna att stressen och de ständiga upprepningarna av värdegrunderna och honnörsbegreppen skapar osäkerhet bland de som arbetar. Människor aktar sig för vad de vill säga på jobbet. Självunderskattningen är ett allvarlig problem eftersom den påverkar effektiviteten i all verksamhet.

Även om stressen skulle ha sin motivering för att uppnå resultat, blir resultatet det omvända. Jesus har sanningen och Han vittnar om den – men har gör det som i kontakten med lärjungarna på vägen till Emmaus. Han är där, han visar sig men drar sig tillbaka så att de i sin frihet som människor både vill och kan tro på Honom.

Tredje påsksöndagens läsningar styrker oss på det sättet att vi, även när tiderna är mörka och vi är på väg att ge upp, ändå vänder oss till Gud med tacksamhet och tillit.

Läsningarna handlar alltså både om det rätta ledarskapet och det rätta lärjungaskapet. Men det handlar allra mest om uppdraget att vittna om Kristus i världen som behöver Honom och Hans ledarskap. Genom vårt dop är vi alla indragna i denna missionsbefallning som Herren Jesus Kristus gett oss. Vi har olika sätt att vara men vi har en tro som vi bekänner och ett dop som gör oss delaktiga i allt missionsarbete och vi har ett hopp.

Petrus ord måste om och om igen upprepas utan att framkalla ”den religiösa stressen”: ”Genom Honom tror ni på Gud, som har uppväckt Honom från de döda och förhärligat Honom så att ni i er tro också kan hoppas på Gud” (1 Pet 1: 21).  Hans ord är uppbyggliga och till stöd. Han erkänner ju att de han talar till redan är troende och levande i sin dagliga gärning. Läsningarna idag den tredje söndagen i påsktiden kan alltså styrka oss i vår tro och vår dagliga gärning. Vi skall vara vaksamma i väntan på den allmänna domen och allas uppståndelse i kropp och ande. Amen.

                                                                                                             diakon Göran Fäldt