Predikan 29 söndagen “under året” 2017
Jes 45:1, 4-6; I Thess 1: 1-5a; Matt 22:15-21
Matteusevangeliet på arameiska skrevs omkring år 50, det vill säga ungefär 20 år efter apostlarnas andedop under Pingsten i Jerusalem. 20 år är inte en lång tid. Det beror på vad som händer. Det är ca 25 år sedan vår församlingskyrka byggdes ut till att omfatta hela den nya delen med Klarasalen och föregångaren till Oratoriet. Det är inte heller en lång tid – men en händelserik tid!
Mellan Pingsten och Paulus andra missionsresa, till Thessalonike bland andra platser, var det också 20 år. Det är inte mycket tid, men återigen, det beror på vad som händer. Vi förstår i alla fall av brevet i dag att Evangeliet och Guds ord ”haft stor framgång”. Paulus säger ju: ”Gud älskar er bröder och vi vet att han har utvalt er”. De som alltså firar eukaristin tillsammans i Thessalonike har troget hållit fast vid tron under många lidanden, precis som Herren själv, men Paulus kunde göra mycket bland dem just av det skälet att de var förenade med Kristus i det dagliga livet. Det är det som förklaras av hans ord: ”Vårt evangelium”, alltså Kristi ord och exempel, ”kom till er inte bara som ord utan med kraft och helig ande”.
Andens utgjutande över apostlakollegiet på Pingstdagen hade alltså inte upphört utan fortsatt att nå ut till människor i den antika världen, mitt i dess mytologier och mitt i dess filosofiska, skeptiska tänkande. Det är bara den Helige Andes verk som kan förklara att denna mission som Paulus genomförde lade grunden till en helt ny civilisation, en ny människosyn, en ny uppfattning om själva meningen med människans liv.
Det är världsmissionssöndag i hela Kyrkan i dag, denna söndag, och den här lilla texten ur Paulus brev kan hjälpa oss att förstå vår faktiska kallelse. Vi har ju del av kraften och den helige Ande genom att samlas här tillsammans och lyssna till vad Gud vill säga oss. ”Jag rustar dig till strid”, säger Gud till Jesaja. Vilken strid? Jo, trons och sanningens strid naturligtvis, trons strid mot otron, Guds kärleks strid mot det onda i tillvaron, det är vad vi blivit utrustade för. ”Jag har gett dig ditt namn”, säger Gud till Jesaja, ”ditt hedersnamn”.
Du kristne, känner du vad detta namn har gett dig? En ny värdighet som människa, en kallelse att sprida det evangeliska budskapet i dess helhet. Ditt namn är inskrivet i den nya evangelisationens kraft och ande, det nya, det livgivande, det hoppfulla som inte finns någon annanstans! Paulus levde det, S:t Johannes Paulus II levde det. Må också vi med Guds hjälp vara sanna kristna i mission!
En del av budskapet är det Jesus talar om när man frågar om man i det nya riket på jorden ska betala skatt till Kejsaren. Det verkar som om en del troende, inte alla, men en del, menat att de genom att vara utvalda av Gud skulle vara skattebefriade till kejsaren. Men vad skulle det betyda? Skulle människor då inte vilja ansluta sig till evangeliet och till Kyrkan av ren snålhet? Man slipper ifrån en skattebörda! Men Jesus överraskar och undervisar med klokhet: ”Ge kejsaren det som tillkommer kejsaren och Gud det som tillkommer Gud”.
Människan – med sitt av Gud givna hedersnamn – är alltså kallad att vara förenad med Gud i sitt dagliga liv men i samma dagliga liv inte invända mot eller motsätta sig det rättmätiga krav kejsaren har för samhällets välgång och rättsutövning. Missionsuppdraget, som vi alla har gemensamt, är alltså ett tvåfaldigt uppdrag. Att tjäna både Gud och medmänniskan, särskilt bröderna och systrarna i tron på Jesus Guds Son.
Vårt missionsuppdrag börjar alltså mitt i vardagen och i världen, men med den nya aspekten på livet i stort, att vårt sätt att leva i världen ska ge oss en ännu viktigare gåva nämligen föreningen med Gud genom Maria som han utvalt och ”rustat”, förberett, för att vi skulle förenas med Gud vår Skapare. Hon – kvinnan – har hedersnamnet över alla hedersnamn. Förnekar vi det kan vi inte vara sanna missionärer. Amen.
Diakon Göran Fäldt