Predikan 26 söndagen ”under året” 2017

Hes 18:25-28; Fil 2: 1-11 (eller – 5); Matt 21: 28-32

Kära bröder och systrar,

Vi är kallade att leva med samma sinnelag som fanns hos Kristus Jesus, säger Paulus till församlingen i Filippi i norra nuvarande Grekland. Ja, men hur kan vi känna Jesu eget sinnelag, hur han var, hur han tänkte och bad? För att vara som Jesus måste vi vara beredda att välja ett visst handlande, ta ett visst ansvar för någonting, vara uppmärksamma på andras liv och gärningar. I liknelsen om de båda sönerna i evangeliet i dag får vi ett tydligt exempel på vad man menar med ett medvetet val. De två sönerna skulle arbeta i faderns vingård. ”Gå nu”, sade Fadern. Men de tänkte och handlade på olika sätt därför att de var olika i sin livsstil och i sin ärlighet. ”Det vill jag inte”, sa en av dem, men ångrade sig och gick till arbetet. ”OK, jag gör det”, sa den andre, men gick aldrig. Vem av dem gjorde som Fadern vill, är Jesu fråga till folket.

Kristna försöker alltid göra så som Paulus ger exempel på. ”Var eniga i tankar och sinnelag”, alltså var förberedda på samma sätt att göra det som är gott. ”Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva”. ”Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras”. Man kan säga att livet fostrar oss som kristna – det vill säga vi lyckas bättre och bättre när vi fått erfarenhet av att göra fel, vi blir bättre kristna när vi kommer ifrån vårt första val som ofta är bra för bara oss själva. När vi inser det har vi fostrat oss själva, vi har kommit ihåg Jesu ord och gärningar och blivit inspirerade av honom. Då är vi på rätt väg. Varje människa kan göra ett sådant överraskande gott val i vardagslivet och det ger honom eller henne en annan glädje, en känsla av lycka och frihet. ”Sannerligen”, sa Jesus till de många rättfärdiga i folksamlingen, alltså de som betraktade sig själva som goda och rättfärdiga, ”tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike”. Häpnadsväckande, inte sant? Alla kan tydligen komma in i Guds rike, både syndare och heliga. Men syndarna kommer in före de andra. Hur är det möjligt? Jo, men det kan vi nog förstå allesammans. Man blir en annan människa om man har gjort fel och förstått att det är fel och varit verkligt ledsen över det. Var och en som kommer på sig själv med att tänka och handla ovärdigt som ett Guds barn utvecklas till det bättre, medan den som inte tänker fel eller handlar fel inte upplever ett behov att få bli förlåten och börja om i livet på ett nytt sätt.

Paulus har upptäckt det där sammanhanget och tackar Guds Ande för sin lycka och frihet: I Kristus, säger Paulus i dag, får vi ”uppmuntran och gemenskap från Anden”. Jesus talar inte så ofta om den Helige Ande, om vi minns vad som står i Bibeln, men ser vi i stort på Bibeln så upptäcker vi att den Helige Ande är själva hjärtat i allt som lever och allt som är 100 % gott.

Kära bröder och systrar, apostlarna tog emot ett dop av Anden på Pingstdagen. Där blev de alla Ande döpta. Gemenskapen med andra som döpts i Anden genom dopet och genom konfirmationen måste fylla oss med stor glädje eftersom Gud på något sätt räknar med oss alla för hans rikes utbredning i världen.

Alla människor svarar inte på Andens kallelse till nytt liv här på jorden. Ett liv som liknar Jesu liv, hans gärningar, hans sinnelag, hans kärleksfulla hjärta! Men vi tackar Gud att vi fått börja denna vandring i livet – den som ska sluta i evig gemenskap med Gud i uppståndelsen och det eviga livets lycka. Vi förstår att vi har blivit särskilt utvalda av Gud. Han har sagt till oss: ”Gå ut i vingården och arbeta åt mig! Och vi har sagt: vi vill och vi har gått. Det är de utvaldas privilegium att ha gemenskap med Anden och göra Andens verk bland människor. Amen.

Diakon Göran Fäldt