Predikan 25 söndagen under året 2023

Jes 55: 6-9; Ps 145; Fil 1: 20c-24, 27a; Matt 20: 1-16

Kära bröder och systrar, kära barnfamiljer,

Så här dagarna innan Kyrkan inleder den emotsedda synoden i Rom läser vi evangeliet om vingårdsarbetarna och om den olika lön de får av ägaren till jorden där vinträden växte. Det förstår vi ju så snart vi hör hur ägaren belönar sina arbetare att han har en metod som inga fackföreningar i världen skulle godkänna. Några av arbetarna protesterar också och säger: ”De där som kom sist har bara hållit på en timme och du jämställer dem med oss som slitit hela dagen i solhettan” (20:12).

Ska vi också bli upprörda? Nej, vi ska faktiskt glädja oss över ägarens policy för liknelsen handlar om något helt annat, nämligen hur Gud ser på dem som omvänder sig sent och inte hinner mer än smaka på det evangeliska livet. Ägaren tillrättavisar de missnöjda arbetarna och säger: ”Så skall de sista bli först och de första sist”. (20: 16).

Kanske påven Franciskus och biskoparna i Herrens ena, heliga, katolska och apostoliska kyrka ska försöka dra nytta av Jesu undervisning om just våra vingårdsarbetares slutliga lön. De som kommer sent in i Kyrkans gemenskap kanske får en större lön än de som troget tjänat i kyrkan under lång tid? Lönen Gud vill ge är heligheten. Gud är helig och det är Hans vilja att hans folk är heligt. Hur det nu går till att bli helig i Guds mening är vad vi frågar oss. Vi kan få ett svar i läsningen ur Filipperbrevet idag. Den helige Paulus, så kallas han ju av Kyrkan, Paulus den helige, han som från början var långt ifrån helig, säger: ”För mig är livet Kristus och döden en vinning” (1:21).

Synoden kommer att visa hur det står till i kyrkan idag. Vilka är det som verkligen lever ”på det sätt som är värdigt Kristi evangelium” och vilka gör det inte? I den vingård som är Herrens råder ofta med mänskliga ögon kaos och förvirring, medan det i verkligheten finns både blomning och skörd, arbete och lön, lycka och glädje.

Vi skall aldrig misströsta om människors förhållande till Gud för Gud misströstar inte. Han är den gode Herden som älskar sina får och för dem på bete. Han vet när den blodtörstiga vargen dyker upp ur mörkret och sänder ut sina änglar för att skydda fåren.

Det finns de bland oss människor som är både omtyckta och framgångsrika, som arbetar hårt i solhettan och trivs med livet, men ändå inte tror på Gud. Fast det är uppenbart för dem att Gud finns, tror de inte på Gud. Det är för oss ett mysterium, men det har sin förklaring i Jesu ord i evangeliet: ”Så skall de sista bli först och de första sist”. (20: 16).

Gud har alltid sista ordet och det kommer att gälla synoden också, vad än de inbjudna kardinalerna och biskoparna och lekmännen säger och skriver, har Gud sista ordet. Då kommer de som tvivlade att säga: just så trodde jag, det finns en nåd också för dem som kommer sist i vingården.

Ja, kära bröder och systrar, låt oss ta vara på den tid vi har att arbeta i Herrens vingård utan att tänka på lönen utan bara glädja oss att få leva som Guds barn i hans underbara vingård. Arbetets druvor ger en försmak på det himmelska gästabudet dit Gud inbjudit oss.

Låt oss inte glömma bort att helgonen också har sin historia, kanske inte den vackraste historien men den som ändå slutar i fullkomlig tillit till Gud och Hans försyn. Gud är inte orättvis för han ser till varje människas inre och strävan till kärlek. Vad bryr Gud sig om hur stora eller små vi är? Han vill fylla oss med sin nåd och göra oss heliga utan att vi förstår det. Därför kan vi lockas av skönheten i Jesajas ord idag: ”Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära” (55:6). Amen.

diakon Göran Fäldt