Predikan 2 söndagen under året 2024

1 Sam 3: 3b-10, 19; Ps 40; 1 Kor 6: 13c-15, 17-20; Joh 1: 35-42

Kära bröder och systrar,

”Tala din tjänare hör!” (1 Sam 3:10), ”Vi har funnit Messias!” (Joh 1:43). ”Vet ni inte att er kropp är den helige Andes tempel?” (1 Kor 6:19). Dessa tre ord ur den Heliga Skrift bildar en enhet trots olikheterna, eftersom källan är Gud och Gud är Enhet, kärlek och vishet.

När Han skapade oss till sin avbild, gjorde Han oss också delaktiga i denna gudomliga enhet, kärlek och vishet. Varför skulle Paulus annars säga till oss, ”Vet ni inte att er kropp är den helige Andes tempel?”

Kära bröder och systrar! Vi kan alltid försöka bli mer medvetna om att också vi ”har funnit Messias” – det vill säga Kristus. Vi har vänt oss till Jesus med samma fråga som de första lärjungarna, ”Mästare, var bor du?” och fått samma svar, ”Följ med och se!” (Joh 1:38-39).

Det vi får uppleva här tillsammans, på helgerna, de stora tiderna, och vardagarna, är ”det frälsande ljuset som Fadern sänt ut till alla och till jordens yttersta gräns” (se tidegärden, vecka 1, söndagens första vesper). Vårt vardagsliv badar i ljuset av hela världens frälsare, Jesus Kristus. Med detta ljus, hur skulle vi kunna vara annat än tacksamma, villiga att låta ljuset från Gud, sanningens ljus, genomlysa oss och förbereda oss för det eviga livet?

Det finns bara en enda som kan betyda allt för oss, Jesus. I Honom har vi den sanna glädjen, den som inte kan påverkas av de jordiska sorgerna och lidandet. Andra kan betyda mycket, men inte allt. Andra har mycket att ge, men de kan inte ha ”frälsningens ljus” och de kan inte heller ha Jesu närvaro i det heliga mässoffret.

Bönen om ett ”gemensamt nattvardsbord” med protestanterna ber vi gärna under den ekumeniska böneveckan för den kristna enheten, men vi tror att den bara kan förverkligas genom den fulla enheten i tron och i vigningen till det apostoliska ämbetet. Någon annan enhet i Kristus finns inte och kan inte finnas.

Frälsaren har grundat en kyrka, inte flera, en gemenskap i Honom, en, helig, och apostolisk Kyrka, som är Hans kropp. Katekesen säger ”Kristus är som Herre också Huvud för Kyrkan, som är Hans Kropp” (KKK 669). Vi måste därför med allvar se på medlemskapet i den konkreta katolska kyrkan. Vi kan inte säga att vilket kyrkligt medlemskap som helst ger oss föreningen med Kristus som Kyrkans huvud. Kyrkan är en, inte flera. Paulus brev och de kyrkliga koncilierna visar tydligt på enheten med Kristus, ”Jag är vinstocken, ni är grenarna” (Joh 15:5).

En protestantisk teologisk kyrkosyn som länge ansetts användbar är ”den världsvida Kyrkan”. I den kyrkosynen bildar alla kyrkor en slags odefinierad enhet. Den har inget centrum och inga gemensamma ämbetsbärare.  Om enheten bland de kristna är viktig för föreningen med Kristus och kyrkliga ledare bygger den på ”den världsvida kyrkan” – som inte kan finnas annat än som idé – måste vi kalla en sådan kyrkosyn heresi, alltså en vilseledande lära.

Alltså framstår den Katolska kyrkan som av största vikt för alla troende. Hon är det svar de protestantiska samfunden söker. Tyvärr är hon likväl för många evangeliska, lutherska, troende en ”blind fläck”. Man ser den men ändå inte som deras.

Om Kristus säger Kyrkans katekes också, ”Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, i sin gudomliga persons enhet; därför är Han den ende medlaren mellan Gud och människor” (KKK 480).

Han har gett sitt eget läroämbete till apostlarnas efterträdare som lever och vittnar om Honom i enhet med Petrus, som Han utser genom brödernas val att vara Sin ställföreträdare på jorden. Är man inte med Petrus, är man inte heller helt med Jesus och har inte den fulla gemenskapen i Hans kyrka. Om man hör till Kyrkan men inte tror allt Kyrkan undervisar och lär, har man inte heller den fulla gemenskapen med Hans kyrka. Tron måste omfatta allt.

För att höra till Kristus, söka honom söndagar som vardagar, få veta ”var han bor”, hör vi till hans enda kyrka som är grundad på klippan Petrus. Andra gemenskaper är mycket framgångsrika i att förmedla budskapet, men de kan aldrig bli katolska, aldrig apostoliska, och inte heller heliga, eftersom helighet bara kan komma genom föreningen med Kristus i Hans enda kyrka. ”Vet ni inte att er kropp är den helige Andes tempel?”, säger S:t Paulus i brevet till Korinthierna, som vi hörde läsas ur idag.

Detta faktum som kommer av det heliga dopet, påminns vi om i varje sorgegudstjänst när vi utför den sista tjänsten för en broder eller en syster vid välsignelsen av graven, där våra döda inväntar uppståndelsen och det eviga livet. Kyrkans biskopar, präster och diakoner får som själarnas tjänare uttala de underbara orden ”Må Gud som låtit dig födas på nytt av vatten och helig ande, fullborda det som han i dopet har påbörjat i dig” (Katolska begravningsritualet).

”Vi har funnit Messias!” Det ropet ska vara vårt vittnesbörd i världen. Lever vi med Kristus är vi också medvetna om vår kallelse som kristna. Kallelsen kommer med dopet men dopets nåd måste hela tiden förnyas för att inte förlora sin kraft och sitt ljus.

Vår trofasthet kommer alltid att sättas på prov. När det sker får vi komma ihåg den unge Samuel som uppmanades av den nästan blinde prästen Eli i Herrens tempel att svara på kallelsen med följande ord: ”Tala, Herre, din tjänare hör” (1 Sam 3:10). Amen.

diakon Göran Fäldt