Predikan 2 söndagen i fastan 2018

1 Mos 22:1 - 2, 9a, 10 - 13, 15 - 18; Ps 116:10, 15 - 19; Rom 8:31b-34; Mark 9:2 - 10

Under den gångna veckan har vi levt med Jesu ord ”Guds rike är nära – tro på budskapet!” Vi har kanske upplevt något konkret i vardagslivet som påmint om dessa Jesu ord. Guds rike är nära – några av oss har kanske just den här fastetidsveckan känt i tron att Jesu ord är verklighet. Guds rike är nära, nära oss, nära men på ett annat sätt än det uppenbarades för de tre vännerna på Härlighetens berg. Guds rike bryter ibland in med kraft i människors liv – med stora resultat. En helt annan livsinställning, att få gå från otro till levande tro, från stolthet och tro på den egna kraften och viljan, till upptäckten av Gud.

Ett exempel på kraften i Guds rike är berättelsen om de unga Hans och Sophie Scholl och deras vän Christopher Probst och deras vittnesbörd i början av Andra världskriget i det nazistiska Tyskland. I söndags var det 75 år sedan de anhölls av polisen i München för att ha protesterat mot Hitler och hans ”ateistiska krigsmaskin”. De var normala tyska ungdomar som slutat gymnasiet och gått med i Hitlerjugend, ungdomsrörelsen som för dem var en god, patriotisk rörelse att vara stolt över som tysk. De blev ledare i ungdomsrörelsen med ett mål att rädda sitt land. De var katoliker. Plötsligt hände det att Guds rike bröt in i deras vardagsliv, som om de personligen hade hört samma ord som apostlarna i dag: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom” (Mk 9:7). De falska sanningarna i den nazistiska ideologin avslöjades för dem och de blev fria att handla för helt andra värderingar. De upptäckte det djupt orättfärdiga i judeförföljelserna och att människors samveten manipulerades av nazismen så att de långsamt blev lydiga medborgare i en ondskefull diktatur. Dessa ungdomar hade modet att riskera sina liv genom att säga: det vi nu upplever i vårt land är inte Guds rike, det är någon annans rike, Satans, och tecknen heter förakt för vissa utsedda grupper av människor, hat mot nationens fiender och blind lydnad till en falsk nationalism. Ungdomarna ställdes inför rätta och dömdes till döden för landsförräderi. Sophie som var 19 år kunde ha sluppit dödsstraffet om hon bara lagt hela skulden på sin äldre bror, läkarstudenten Hans. Men hon sa nej. Alla dog. Alla tre blev halshuggna på Hitlers order. Hur kunde de? Varifrån fick de modet? Hur kunde de stödja varandra så troget och hur vågade de säga sanningen om vad som höll på att hända runt omkring dem i deras egna, älskade hemland?

Kära bröder och systrar! Är inte svaret på frågan det som Paulus säger i brevet till romarna idag: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?” (Rom 9:31). Gud har hela tiden uppenbarat sin omedelbara närhet till oss, men vi har inte sett den, eller sett den och vänt oss från den, eller som helgonen i Kyrkan, tagit emot det sanna budskapet och trott på det. Det är det som gör all skillnad! Allt får ny mening. Även det enklaste och mest världsliga liv blir en del av Guds rike. Gud är det starkaste försvar vi kan ha i vår jordiska tillvaro. De som kan vara emot oss kan inte döda heligheten inom oss, kan inte skada och såra oss och inte fresta oss att lämna Guds rike som alltid är oss så nära. Paulus säger ytterligare om detta skydd vi har som troende kristna, ”Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skulle han inte skänka oss allt med honom?” (Rom 9:32).

Kära bröder och systrar! Det är möjligt att vi under den kommande veckan kommer att uppleva Guds rike på något konkret sätt. Men det kan innebära ett nödvändigt offer. Vi kan behöva överlåta oss i förtröstan till Gud när våra mänskliga krafter inte räcker till. När vi förväntas göra något gott men inte lyckas. Vi håller ut i vår tro, i vårt förhållande till Gud som är starkare än själva döden. Vår tro är som våra barns tillit till oss som vuxna. Om vi är till för att hjälpa dem, varför skulle vi inte vara beredda att ge dem allt vi är och allt vi förmår, eftersom den kärlek vi bär inom oss kommer från Gud som skapat oss och som är oss nära i varje stund av vårt liv? Amen.

Diakon Göran Fäldt