Predikan 2 Påsksöndagen 2023

Apg 2: 42-47; Ps 118; 1 Pet 1: 3-9; Joh 20:19-31

Kära bröder och systrar i Herren,

Vackrare kan inte Kyrkan bekänna sin tro på Uppståndelsen än denna förlängning i en hel vecka av påsknattens jubelrop: ”Herren är uppstånden, ja Han är sannerligen uppstånden, alleluja, alleluja!”

Den andra påsksöndagen kan också firas som Barmhärtighetens söndag. Och ropet som ljuder med den segrande och sköna stämman här på jorden, ”Jesus jag litar på Dig” är ett rop som är både mänskligt, manligt, kvinnligt, barnsligt och helkyrkligt! Som mäktiga orgeltoner stiger den upp mot det himmelska, den förklingar inte, den når nya höjder och ljuder allt starkare. ”Lumen Christi, Lumen Christi, Lumen Christi!”

De heligas andar, Guds räddade helgon och de trogna änglarna som alltid sjunger Guds lov i himlen, tar emot våra bekännelser i glädje och förenar dem med sina egna andliga rörelser inför Gud. Inga jordiska, mänskliga kompositörer, hur beundrade de än är, kan jämföras med de jordiska och himmelska körerna som i en enda stämma lovsjunger Gud den Allsmäktige, den levande och barmhärtige som tar emot sin egen Sons gottgörelseoffer för alla våra mänskliga synder.

Vi måste fortfarande i vårt tillstånd som skeppsbrutna ”utstå prövningar av olika slag”, som aposteln Petrus säger. Och ser vi inte i vår omvärld hela skalan av svåra prövningar? Kan inte våra hjärtan brista av smärta över den ondska som drabbar våra medmänniskor? Ändå finns det hopp, prövningarna ska ”bevisa äktheten i er tro”, den ska ge ”pris och ära och härlighet” när Jesus Kristus uppenbaras som Konung och hela världens frälsare.

Det är Han den barmhärtige som varnar och uppmanar: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte” (Matt 18:10). Ja, Herren ställer ett barn framför oss och lägger armen om det och säger: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig och den som tar emot mig, tar inte emot mig, utan den som har sänt mig!” (Mk 9:36-37).  

En barmhärtig kärlek utan hjärtats omsorg om de minsta och mest oskyddade, är inte barmhärtighet. Försummar man den vardagliga barmhärtigheten i det lilla, skyndar man till bikten, bekänner, ångrar och ber om förlåtelse. När de biktande fått avlösningen är de på nytt i barmhärtighetens tjänst!

Även om vi vill tala om barmhärtigheten i så vid bemärkelse som möjligt, måste vi skjuta in ett förtydligande. Apostlagärningarna i dag säger visserligen att de unga kristna ”prisade Gud och var omtyckta av hela folket” (2:47). Deras inbördes gärningar vittnade om tron på Kristus och vann flera för Kyrkan.

Mottagandet bland folket idag är inte alltid lika positivt. När vi står upp för äktenskapet som ett förbund reserverat för en man och en kvinna, kan vi angripas. När vi ber tyst och fridsamt utanför abortkliniker i en del länder, kan vi bli bortförda av polis och anklagade för samhällsstörande verksamhet.

När vi vidhåller att mänsklig sexualitet bara är avsett inom äktenskapet och att samboende för döpta och konfirmerade inte är etiskt försvarbart, då stöter vi på motstånd bland våra egna. När vi hävdar att barn alltid ska komma till på det naturliga sättet uppfattas det som kontroversiellt om ofrivilligt barnlösa vill välja tekniska metoder utanför kroppen. Likaså är vi kontroversiella om vi inte tillämpar preventivmedel. Vår tid är medvetet anti livet och omedvetet anti samhället. Stridsropet är ”Barn utan sex” och ”Sex utan barn”! Vi säger ”nej” till sådana falska idéer.

Vi kan inte alltid bli älskade av ”folket”!

Kära medkristna! Det kan aldrig höra till den kristna barmhärtigheten att vilja förändra den katolska läran i anpassning till samhället. Skapelsen och syftet med det mänskliga livet och med den mänskliga sexualiteten är djupt förankrade i Skriften och traditionen. Kyrkans tro och moral är Guds hänvisningar till ett rättfärdigt liv här på jorden.

I vårt rop av förtröstan och tillit till Gud, ”Jesus jag litar på Dig”, finns alltid den kristna ödmjukheten och lydnaden till Gud och Kyrkans lära. Vi säger ”ja” till den.

Barmhärtigheten och rättvisan är Guds sak, inte vår. Därför kan vi, som Petrus säger, ”jubla även om vi en kort tid skulle få utstå prövningar”. Kristi ljus och Uppståndelse är sanningen vi tror på och vill leva efter. Amen.

                                                                                                diakon Göran Fäldt