Predikan 16 juni 2023, Jesu Hjärtas dag

5 Mos 7: 6-11; 1 Joh 4: 7-16; Matt 11: 25-30

Kära bröder och systrar,

Vad vill vår Herre säga oss idag på högtiden Jesu Heliga Hjärta? Jag vill försöka understryka något som jag hoppas kan vara upplysande och av intresse för alla. 

För det första: Gud utväljer någon för att genom denne någon, eller denna någon, inte bara erbjuda sin trofasthet och kärlek till dig och mig, utan för att utlova sitt förbund med de många i gemenskap, ja, ”i tusen släktled mot den som älskar honom och håller hans bud”, som vi hörde i läsningen ur femte Moseboken. Det vi hör är att Gud lovar något som övergår generationsväxlingarna.

Han förväntar sig av sina utvalda, två saker: kärleken till Honom och att hålla hans bud. Alltså inte de två var för sig utan båda tillsammans. Inte så att kärleken är att hålla buden utan att kärleken och buden är lika viktiga var för sig.

Mose är en av dem som Gud utvalt för att tala till de många. Ett allvarligt och grundläggande problem för nutidsmänniskan att förstå Guds förkärlek och plan för sin skapelse, är individualismen. Nutidsmänniskan ser sig själv som den centrala personen och kan med ett modernt ord, uppfunnet av psykologin, bli ”egotrippad”.

Det typiska är att man utgår från sig själv och sina egna upplevelser. Allt man senare gör i livet ska uppfylla en individualistisk idé. Det är en plan man sätter upp för sig själv. Inte Guds!

Det betyder att dagens människa har lätt för att individualisera sitt eget personliga ansvar inför Gud som skapat henne. Det är ofta svårt därför att man sätter prestationskrav på sig själv. Det kan leda till andlig depression.  

Genom undervisning vi fått i religionen har vi förstått att Mose var en utvald någon, utvald inte för sig själv, utan för de många, ett folk, ett släkte med ursprung i Abraham. För att detta utvalda folk skulle bestå och bilda familjer för framtiden, uppmanade Gud folket, genom denne någon, Mose, att ”följa den lag jag idag ger dig” (7:11). Det var prästernas och profeternas sak att lära ut lagen och förklara lagen. Jesus uppmanar också till att följa lagen (jfr Mk 10: 18-21), att hålla buden. Han utsåg apostlarna till att lära ut lagen och förklara den (Matt 28: 19-20).

Gud ger alltså individualismen ett uppdrag för de många. Det är ett riktigt genombrott till det bättre.

Kyrkan kan, genom sin apostoliska ledning, också använda sig av utvalda personer som mottagit budskap personligen men vars betydelse gäller de många. Saligförklaringarna och helgonförklaringarna följer i princip samma mönster som när Mose lyssnar till Gud men sedan vänder sig till folket och upplyser dem. Helgonförklaringarna har alla det gemensamt att deras vittnesbörd  är universellt och vill bidra till det allmänna goda.

Helgonen i Kyrkan, som vi får vörda offentligt i eukaristifirandet, lämnar alltså individualismen för att höra till hela det troende folket. De ingår i det större. Vi skulle till exempel inte ha högtiden Jesu Hjärtas dag några dagar efter firandet av Kristi kropp och blod utan en övernaturlig uppenbarelse. Jesu uppenbarelse som ett av kärlek brinnande Hjärta till en troende kvinna under 1600-talet var övernaturlig.

Denna någon, den heliga Margareta Maria Alacoque (1647 - 1690), fick ett budskap av Jesus som inte bara gällde henne själv utan hela det troende folket. Tecknet på att det är samma handling från Guds sida som det Han gjorde genom Mose, är att Kyrkan senare upphöjer en individuell uppenbarelse till ett universellt budskap till hela Kyrkan, dels genom helgonförklaringen och dels genom utlysandet av festdagar i Kyrkans firande av eukaristin som samlar folket. Deltagandet i firandet är alltså tecknet på att troende lyssnar till budskapet. Individualismen tänker inte på det gemensamma firandet.

Här finns en metod i Kyrkans historia. Påvarna samlar folket i två steg: det första genom påven Pius IX som utbredde firandet av Jesu Heliga Hjärta från att firas inom klostret där helgonet levde, till hela kyrkan år 1856, det andra steget – att upphöja festen till ”högtid” (solemnitas) togs av påven Pius XI år 1929.

Det var alltså en första punkt jag ville dra fram i predikan idag. Det är steget från individualismen till den gemensamma helheten.

Det andra att lägga märke till är sambandet mellan högtiden Jesu Kropp och Blod och Jesu Hjärta högtiden. Ursprunget till detta samband är Jesu direkta uppmaning till Margareta Maria i juni 1675 att begära av Kyrkan att den nya högtiden skulle firas den första fredagen efter firandet av Kristi kropp och blod. Så sker ju också varje år och idag är den dagen som Kyrkan utlyst. Vårt deltagande uttrycker samhörigheten i de troendes gemenskap.

Både läsningen ur Johannes första brev och ur Matteus evangelium riktar in sig på det individuella och personliga. Vilken väg går vi själva? Budskapet denna högtidsdag avslutas med en rörelse från det gemensamma till det personliga. Uppenbarelsen av Jesu Hjärta som brinner av kärlek måste också ha  törnekronan som tränger in i hjärtat. Jesu dyrbara blod som syns i törnet är beviset på Jesu lidandes betydelse. När vi hör orden ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i Honom” vet vi att de orden talar Sanningen eftersom Gud själv ingivit aposteln dessa ord. Men – och det nog själva meningen med uppenbarelsen till S:ta Margareta Maria – vi behöver också bilden av Jesu Hjärta för att individuellt ansluta oss till Kristus och leva i hans efterföljelse. Låt oss tro på att i firandet av Jesu Hjärta det individuella och det universella sammanfaller. Amen.

                                                                                                              diakon Göran Fäldt