Predikan 1 söndagen i fastan 2020

Predikan 1 söndagen i fastan 2020

1 Mos 2: 7-9; 3:1-7; Ps 51 3-6; 12-14, 17; Rom 5: 12-19; Matt 4: 1-11

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn!

Gud inbjuder oss till stillhet, tyst bön och uppmärksam kärlek under hela fastetiden så att vi senare har mer kraft att leva det kristna livet i vardagen och vittna om Guds rike.  

Gud vill ge oss ”ett villigt sinne och hålla oss uppe”, som psalmen säger. Han stödjer oss så gärna, när vi söker Honom! Vi har därför rätt att dra oss lite tillbaka den här tiden för att vara närmare Gud.  

Eftersom fastetiden är en gemensam kristen förberedelsetid inför Påskens firande av Jesu Uppståndelse från de döda, kan vi vara lugna gentemot varandra – den som vill ha lite tid för själv kan ta den, utan att bli missförstådd. Det är bra för alla andra när vi genom bönen blir lugnare och öppnare. Barnen som ser sina föräldrar i bön blir trygga barn. Föräldrar som ser sina barn be, gläder sig som om de var nyfödda.

 ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta” ber psalmisten. Ja, vi har alla hjärtan som får sina stänk av smuts, som infekteras av kanske dåligt humör eller omåttligheter. ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta”, ber vi, ”ge mig ett nytt och stadigt sinne”, kan vi fortsätta. De som har just ett sådant stadigt sinne sprider godhet och trygghet omkring sig. Andra litar på dem, människor gläds över dem, eftersom de bär något inom sig som kommer från Gud.  

Tror du att Gud gjorde dig till en levande människa genom att blåsa liv in i dig genom dina näsborrar? Innan du börjar fråga dig om det som sägs i Bibeln verkligen är sant, ta tummen och pekfingret och håll för näsan en stund. Släpp inte, håll ihop, tryck till. Vad händer? Ja, det gör så ont att det svartnar för ögonen och du svimmar och faller på golvet. Nu förstår du att Gud verkligen gjorde dig till en levande varelse genom att blåsa in sin Ande i dig.

När ni hörde om Adam och Eva och ormen som bedrog dem att göra vad Gud inte tillåtit, kom ni plötsligt på att ni också varit olydiga mot Gud? Jag tror att vi alla, om vi är ärliga, kan säga att vi har känt igen oss i Adam och Eva. Precis som de har vi upptäckt att vi är ”nakna”, det vill säga vi har visat oss sådana vi är, skapade i skönhet och av skönhet, men skadade i vårt hjärta. Det har kommit in smuts i hjärtat Gud gett oss och vi känner skam.

Är vi ärliga måste vi erkänna vår skam, skam över oss själva. Det är därför vi alla behöver fastetiden. ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta”, ”ge mig ett nytt och stadigt sinne”, är en bön som bygger på en allmänmänsklig erfarenhet av synd och skam. Bara Gud kan ta bort synden och skammen ur vårt hjärta. Bara Gud kan säga till oss, ”Jag vill, bli ren!”  

Vi hörde i evangeliet enligt Matteus att Jesus frestades av djävulen. Vad tänkte vi? Tänkte vi att det var just på grund av fastan och den kroppsliga svaghet som alltid följer på fastan som vi blir utsatta för frestelser? Tänkte vi att det kanske är bättre att inte fasta för att hålla frestelserna borta?

Eller förstod vi att Jesus visar oss att vi kan stå emot frestelser att synda genom bön, genom tron, genom kärleken till vår medmänniska.

Upptäckte vi att Jesu frestelser under 40 dagar i öknen är en hjälp för oss att mogna som människor, att utveckla våra sanna av Gud givna gåvor och använda dem i Guds rikes uppbyggande? Tänkte vi ett ögonblick att fastetiden handlar precis om denna mognadsprocess som Jesus ger exempel på: ”Människan ska inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” (Matt 4:4).

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn! Nu är en nådens tid då vi har rätt att dra oss tillbaka, att vinna tid för oss själva inför den levande Gud som väntar på att få blåsa in nytt liv i våra andliga näsborrar. Vi behöver lite mer ensamhet med Gud, vi har behov av tystnad i vårt hjärta för att bli befriade från synd och skam och framträda inför Gud som Hans älskade söner och döttrar. Jesus fördes ut i öknen av Anden, samme Ande vill föra oss in i vårt sanna jag, det som är en avbild av Gud själv. Amen.

                                                                                                            diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran Fäldt

 

Göran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han har i många år varit ordförande i Katolska utskottet för äktenskap och familj (KUÄF), som nu heter Familjeutskottet (FU) från nyåret 2023. Diakon Göran fortsätter nu som ledamot men inte som ordförande. 

Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året  förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område.

Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2012 och är för närvarande engagerad i det nordiska familjerådet som utbyter erfarenheter och diskuterar utvecklingen i stiften på familjeområdet.

Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta haft tillfälle att stödja människor i nödsituationer och kunnat förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Han är inte längre aktiv i Caritas lokala arbete.

Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med artiklar och bloggar i Katolskt Horisont och skriver ibland debattartiklar i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus’ katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982.

Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och har suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.