Predikan 1 Advent 2017 i Nässjö

Jes 63: 16b-17; 64: 1-8 Ps 80:2ac, 3b, 15-16,18-19; 1 Kor 1:3-9; Mark 13:33-37 eller Mark 11:1-10

Kära trogna efterföljare till Kristus,

Låt oss stanna upp en liten stund inför Paulus’ ord till församlingen, ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre”.

Det betyder för det första att vi bara kan ha gemenskap med Gud genom Jesus Kristus. Gemenskap med Jesus betyder tro på honom, bön till honom, vilja att följa hans bud och lyssna till Kyrkan. Kyrkan är instrumentet Gud använder för att omvandla människor till något större, något av hög värdighet. Eftersom vi alltid har egna idéer och eftersom andra påverkar oss på olika sätt, finns risken att vi blir vilseledda och inte längre har gemenskap med Jesus, därför att vi inte nås av hans undervisning. Kyrkan har till exempel viktiga normer att följa i vardagslivet som kristna. Ingen döpt och konfirmerad ska leva ihop med en annan utan att först varit förlovade och sedan gift sig. Kyrkan säger till exempel att viljan att ta emot barn i äktenskapet är en kallelse varje gift par skall förvalta med ansvar. Guds plan är de mänskliga familjerna som ska bestå och utvecklas i kärlekens gemenskap.

Gud å sin sida erbjuder hela tiden sin gemenskap med oss – det är hans ständiga vilja att ge oss all den kunskap vi behöver för att vara ”i Honom”, på samma sätt som han ”är i oss”. Den Helige Ande som inspirerat Paulus säger, genom honom, att han är trofast. Alltid densamme i sina löften till oss, alltid den man kan lita på. I världen kan vi ha många vänner, många relationer, men bara en är alltid obrottsligt trogen, Gud. Gud är inte av denna världen. Gud är det som är helt annorlunda.

Låt oss stanna upp en liten stund inför profeten Jesajas ord till oss i dag: ”Men du, Herre, är vår fader. Vi är leran och du har format oss, vi är alla verk av din hand”. Det betyder att Gud som är trofast, alltså 100 % pålitlig i sin relation till oss, har gett oss hela den fysiska och andliga enhet som gör oss till människor. Gud uppger aldrig sin faderskärlek till oss utan fortsätter att kalla oss till gemenskap med honom. Eftersom vi har en fri vilja, även i förhållande till Gud, kan vi säga nej till gemenskapen med honom. Hur ser det ut? Jo, den kristne ber inte i Hans namn, följer inte hans bud och lyssnar inte till Kyrkans undervisning, som är Jesu undervisning genom den Helige Ande. Han eller hon kommer inte längre till den heliga mässan. Människan kan göra så, även om hon inser att det skadar henne själv. Jesajas frågar Gud: ”Varför låter du oss gå vilse och överge dina vägar, Herre”?

Gud låter det ske på det sättet för att försäkra oss om att han ger oss friheten att välja gemenskapen med honom. Om vi var tvungna, utan valfrihet, skulle det inte vara kärlekens ande som levde i oss, utan fruktans ande. När vi människor vet vad ont är och gör ont, skadar vi oss själva. Vi gör oss fula i ansiktet, vi gör oss grova i våra ord och tankar och tycker vi har rätt att göra vår lycka på andras bekostnad. Till slut gör vi vidriga saker och anklagar oss inte för det utan låter det fortsätta. Vi kränker andras värdighet. Gud blir upprörd när vi gör det, Gud dundrar i himlen och låter oss smaka på den gudomliga vreden. ”Fast du vredgades”, alltså, fast du var arg på oss, ”syndade vi”. Det betyder att den frihet vi har kan missbrukas och göra oss mycket ont. Om vi avlägsnar oss från Kristus och missbrukar friheten i det lilla, kan vi begå massmord i det stora, som på Utöja i Norge, som i Las Vegas i Nordamerika.

Om vi då ångrar oss, ropar vi till Gud och ber honom komma ihåg sin trofasthet och att han kallat oss till sin gemenskap. Vi säger som Jesajas. ”Låt inte din vrede rasa, Herre, minns inte för evigt våra synder”.

Guds sätt att varna oss för sådana handlingar och tankar som är vedervärdiga, smutsiga och onda, är att uppmana oss att vara vakna: ”Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen”, som den helige Markus skriver i sitt evangelium. Att hålla sig vaken betyder inte bara att inte sova, utan att tänka på vad vi gör, säger och väljer som handlingar. Kyrkan undervisar oss om de rätta besluten, de rätta gärningarna och att acceptera de sanna normerna, de som formar våra samveten. Med Guds hjälp blir våra tankar och gärningar uppbyggliga, rena och väldoftande goda.

Nu är Adventets tid. Vi väntar Herrens ankomst. Vi väntar att Han ska komma själv och vara med oss. Låt oss se till att våra själar är uppmärksamma på Gud och att vi inväntar Gud som ska tala till oss med Faderns kärlek. Vi är uppmärksamma när vi själva är trofasta i vår kallelse, det vill säga, vi ber i Honom, vi följer Hans bud och vi lyssnar till Hans undervisning, den han uppdragit åt Kyrkan genom den Helige Ande att förmedla till oss. Jesus säger till var och en av oss, ”Håll er vakna!”. Amen.

Diakon Göran Fäldt