24 söndagen ”under året” 2015. Predikan om tron och gärningarna
Jes. 50:5-9a; Jak 2: 14-18; Mark 8: 27-35
Kära bröder och systrar,
Flyktingströmmarna har redan nu visat att kristendomen lever hos folken, om inte så tydligt i tron och praktiserandet av tron som i gärningarna, åtminstone i viljan att göra något för andra. ”Tusentals människor hjälper redan nu flyktingar, inte bara materiellt, utan också genom sin hjälp med myndigheter, med språkundervisning, integration, fritidsaktiviteter”, sammanfattar de nordiska katolska biskoparna i ett upprop. Samtidigt finns oroande ”tecken på rasism och främlingsfientlighet” här och var i samhällsväven.
Vilket svar har vi som kristna och katoliker? Biskoparna vill göra oss uppmärksamma på det som är vår uppgift och kallelse. Denna söndags läsningar i mässan har därför ett viktigt bidrag till oss som vägledning när det gäller förhållande mellan tron och gärningarna. Vi har lyssnat både till Jesaja, Jakob och Markus:
”Ja, Herren, Herren har öppnat mitt öra”, vittnade profeten Jesaja, ”jag har inte varit motsträvig, jag har inte vikit tillbaka”. Dessa ord får sin fulla betydelse när Jesus, Herrens profet, präst och konung, tillbakavisar aposteln Petrus i samtalet någonstans på vägen utanför Caesarea Filippi. ”Håll dig på din plats, Satan”, svarar Jesus Petrus, som inte ett ögonblick vill acceptera att hans mästare ”skall bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad”. Det är tron Petrus saknar, inte viljan till gärningarna. ”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningarna?”, frågar aposteln Jakob.
Men det är inte bara Petrus Jesus tilltalar. Bakom Petrus har Satan genom list och lögn tagit sig fram för att förhindra Jesu frivilligt valda offerdöd, förebådad hos profeterna, inte minst hos Jesaja. Petrus har förblindats på den mest centrala punkten i Jesu mission, hans uppståndelse på den tredje dagen. Satan har skadat hans förstånd och förmörkat hans samvete så att han inte tror Jesu egna ord. Därför säger han, enligt Matteus, när Jesus förutsäger sitt lidande: ”Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig” (Matt 16:22).
Om Jakob alltså säger att tron utan gärningarna är död, kan vi med kontroversen mellan Petrus och Jesus i minne hävda att ”gärningarna utan tron” inte förändrar balansen mellan det onda och det goda i tillvaron. Paulus ska senare understryka detta, när han säger: ”Om Kristus inte har uppstått är vår tro meningslös”.
Också Jesus säger uttryckligen att hans lärjungar ”måste ta sitt kors och följa honom”, det vill säga acceptera att Hans frivilligt valda lidande och död hör till den levande tron, den som allting bygger på. ”Tro på mig”, säger Gud till oss. ”Jag tror på dig, Herre” säger alla Jesu lärjungar och efterföljare till Gud. Tron och gärningarna går alltså hand i hand, precis som Sanningen och kärleken (Thomas Gallus, Kommentar till Höga Visan).
Den som alltså bara vill föra den världsliga, politiska kampen för rättvisa och fred lyssnar inte till Gud, han som talar till och genom profeterna. Den som inte samtidigt bygger på tron utesluter Guds handlande och Guds försyn och litar på sin egen kraft, ofta inte utan stolthet. Det är den självständiga stoltheten som Satan utnyttjar hos Petrus och får honom att tänka militärt, politiskt, sekulärt: ”Något sådant skall aldrig hända dig” – Det är hans reaktion på Jesu förutsägelse av sitt lidande.
Jesaja förutsäger korsets väg, den som Jesus som den lidande tjänaren skall vandra: ”Jag dolde inte mitt ansikte mot smädelse och spott, jag höll fram min rygg åt dem som slog mig och mina kinder åt dem som ryckte mig i skägget” (Jes 50:6). Det som upprör Jesus i kontroversen med Petrus är att han inte vill förstå trons väg i ett ställföreträdande lidande och trons primat i förhållande till de aktiva gärningarna: ”Dina tankar är inte Guds, utan människors”, förebrår han i sin tur den lärjunge han valt för att vara sin gemenskaps klippa!
Nu har vi en sådan tid där gärningarna inte kan skilja sig från tron och tron inte skilja sig från gärningarna. Människor i nöd och på flykt kan vilken dag som helst stå vid vår dörr och be om något de behöver. Vad vi än ger eller gör måste vi ge och göra med tro. Gud ger oss dessa barmhärtighetsuppgifter för att inse vår roll som tjänare i Jesu efterföljd. När vi ser människor omkring oss som är barmhärtiga men inte har tro, kan vi vara glada och tacksamma att de ändå på sitt sätt gör Herrens gärningar. Men genom vår tro måste vi vittna för dem att deras gärningar också behagar Gud, och att deras gärningar en dag kan leda dem till tro. Den dagen ska de kanske säga som Jesaja: ”Herren har öppnat mitt öra, jag har inte varit motsträvig, jag har inte vikit tillbaka”. Amen.
Diakon Göran Fäldt
