Bloggar

Antonius den Store levde (251 - 356) större delen av sitt liv som eremit i Egypten. Han var tidigt föräldralös men hade med sin yngre syster ett betydande arv. I 20-årsåldern hörde han orden i S:t Matteus evangelium, ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (19:21). Det fick honom att välja ett asketiskt liv som senare i traditionen, både i Västkyrkan och Östkyrkan, gav honom titeln ”munklivets fader”. Pengar han hade efter föräldrarna gav han till sin systers utbildning, men också till andra jungfrur.

Frågan man ställt sig efter publiceringen på Katolsk Horisont av rapporten ”Hur kan Kyrkan få fler till altaret när antalet vigslar störtdyker” (National Catholic register) 27.7 2024, är vad Kyrkan gör eller kan göra för att få fler unga att välja äktenskapet och gifta sig i Kyrkan. Det är en fråga i USA och i andra länder och naturligtvis också i Sverige.

Munken lyder sina överordnades beslut och är liksom nunnan kysk och fattig. De har ju avlagt lydnadslöfte. De arbetar bara för Gud och inte för världen. Den gifte mannen lyder inte sin hustru och hustrun lyder inte sin man, för de har inte avlagt lydnadslöftet utan vigt sig till varandra i ömsesidig kärlek. De har inte lovat kyskhet, avhållsamhet, eller avståndstagande till ägande, utan gemensamt ansvar för varandra och barnen i mänsklig kärlek, om de får barn.

Romarbrevet 13: 12 säger, ”Den som motsätter sig överheten gör motstånd mot Guds ordning”. Därför strider det mot den kristna ordningen att göra uppror mot staten eller att motverka statens beslut. Det skulle visa sig att dessa ord av S:t Paulus delade teologerna och församlingsansvariga i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933.

205 dagar senare den 25 mars 1984 invigde S:t Johannes Paulus II världen till Marias Obefläckade Hjärta. Han bad biskoparna i hela världen att be med honom under ceremonin som avslutade Återlösningens heliga år. Han genomförde invigningen på S:t Petersplatsen i Rom knäböjande inför statyn av Vår Fru av Fatima som förts till Rom från Fatima.

Karmelitsystrarnas martyrium den 17 juli 1794 skulle kunna vara en bild av religionens plats i det moderna samhället. Det var året efter att Ludvig XVI och Marie Antoinette avrättats på Place de la Concorde i Paris. Den lagstiftande församlingen hade de 29 oktober 1789 ogiltigförklarat alla ordenslöften och året efter förbjudit alla ordnar och kongregationer i Kyrkan.

Guds folks profeter ställer samma fråga idag som de gjorde under Mose: ”Är Han inte din Fader som har skapat dig”? (5 Mos 32: 6, Moses sång). När vår tid kan ha en begränsad tillgång till vår biologiska natur och utnyttjar den, är det lätt så att människan tror sig vara härskare över den natur som är henne given av Gud. I detta växande gap mellan världslig vetenskap och kristen religion uppstår hela tiden frågor av etiskt slag. Med moderna abortpiller har vi skaffat oss makt för fortplantningen som mänsklig ras. Det moderna samhället vill inte påminnas om att människan är Guds skapelse och inte hennes egen.

Så här långt i efterhand (80 år senare) förstår jag hur klokt min mor fostrade mig från början. Tänk vad man fick lära sig. Vilken nytta man hade av det senare i livet, hur man uppträdde mot sina lärare, sina chefer, mot prästerna, och ännu lite senare om man själv fick ledarställning! Alla mammor hade samma metod i kvarteret där vi bodde. Som barn ville vi inte alltid äta vad mor gjort i ordning och ville slippa.

Det är bra för oss katoliker att känna till de frikyrkliga pastorernas (av vilka många är kvinnor) vardagsliv lite mer i detalj. Jag är därför glad och mycket tacksam för några inlägg i tidningen Dagen nu i juni månad 2024. Två saker i inlägget i Dagen undrar jag lite över: den första är att vigselrätten uppfattas som ett rent statligt uppdrag, utan närmare kontakt med församlingens liv. Är det så att vigseln är en högtidlig ceremoni men inte mer? Det andra är bilden av lekmännens i katolska kyrkans beroendeställning till prästerna. Ser man i de evangelikala samfunden de troendes relation till prästerna i Katolska kyrkan  är det beklagligt och ekumeniska oroande.