Alltid aktuella: den helige eremiten Antonius och den helige biskopen Athanasius
Antonius den Store levde (251 - 356) större delen av sitt liv som eremit i Egypten. Han var tidigt föräldralös men hade med sin yngre syster ett betydande arv. I 20-årsåldern hörde han orden i S:t Matteus evangelium, ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (19:21). Det fick honom att välja ett asketiskt liv som senare i traditionen, både i Västkyrkan och Östkyrkan, gav honom titeln ”munklivets fader”. Pengar han hade efter föräldrarna gav han till sin systers utbildning, men också till andra jungfrur.
Athanasius den Store (295 - 373) föddes i Alexandria i Egypten av kristna föräldrar som såg till att han fick en hög utbildning. Han fick diakonvigning vid 21 års ålder och blev med tiden mycket väl förtrogen med den Heliga Skrift. Han bekämpade Arius’ heretiska undervisning om Kristus och var bidragande vid kyrkomötet i Nicea som exkommunicerade Arius och fastställde den nicenska trosbekännelsen som vi ber i mässan på söndagarna och högtiderna. Hans främsta verk är boken om Antonius den Store.
Antonius är känd för sin kamp mot Djävulen som frestade honom svårt med köttets lustar. För att motstå de sexuella frestelserna drog sig Antonius undan än mer från världen och levde bland gravarna på olika kyrkogårdar som var kända som hemvist för Djävulen. Han styrktes och fick tröst i uppenbarelser av Vår Herre och han brukade vigvatten för att bekämpa djävulens bländverk med nakna kvinnor. Djävulen visade sig ofta för honom i fasansväckande former. Men så snart han nämnde Jungfru Marias namn, vek Djävulen undan.
Han längtade också till martyriet och fick lida ”ett oblodigt” martyrium när han anslöt sig till förföljda kristna i Alexandria. Också Athanasius var förföljd och tvingades i landsflykt i sjutton år i ”oblodigt martyrium”.
De båda helgonen dog en naturlig död och kom att vördas för sin helighet både i öst och i väst och i den koptiska kyrkan.
Vi firar dem den 17 januari och den 2 maj varje år. Deras liv vittnar om att vägen till fullkomlighet enligt Jesus’ anvisningar och till trons sanning i kampen mot irrlärorna kräver den djupaste omvändelsen i ödmjukhet.
Antonius visar också med sitt asketiska liv att man kan leva ett långt liv i förening med Gud. S:t Antonius abboten blev 105 år gammal och dog långt borta i ödemarken som han valt för att överlämna sig i Guds barmhärtiga händer.
Boken om Antonius den Store var avgörande för den helige Augustinus’ omvändelse till Gud. Ökenfäderna har ett stort budskap också till hela Guds folk, till de ogifta som till de gifta, till änkor och änkemän. För alla gäller det ju ”att hålla stånd mot djävulens lömska angrepp” (vesper, fredag vecka 1)!
diakon Göran Fäldt
