För er barnsliga religions skull!
Karmelitsystrarnas martyrium den 17 juli 1794 skulle kunna vara en bild av religionens plats i det moderna samhället. Det var året efter att Ludvig XVI och Marie Antoinette avrättats på Place de la Concorde i Paris.
Den lagstiftande församlingen hade de 29 oktober 1789 ogiltigförklarat alla ordenslöften och året efter förbjudit alla ordnar och kongregationer i Kyrkan.
Revolutionskommittén i Paris hade på hösten 1791 genomfört husrannsakan i klostret i Compiègne som ligger 7 mil nordöst om Paris och funnit bilder och texter som misstänktes strida mot de avlagda trohetslöftena till revolutionen och till jämlikheten och broderskapet. Ett dokument man såg särskilt allvarligt på var andakten till Jesu Dyrbara Blod. Sådana andakter ansågs direkt kontrarevolutionära.
Systrarna fick lämna sitt kloster i Compiègne och i grupper inhysas hos enskilda hushåll. Trots separationen behöll man enheten kring ordensregeln och försökte så gott det gick att be och sjunga som vanligt.
På våren 1794 häktades alla och låstes in i det gamla nerlagda Visitationsklostret i Compiègne. De var nu samlade men fångar. Den 12 juli fick systrarna veta att de skulle föras till fängelset La Conciergerie i Paris för att där avrättas. Dit hade året innan drottningen Marie Antoinette förts till domstol och för sin avrättning den 16 oktober 1793 på nuvarande Place de la Concorde. Kungen hade avrättats den 21 januari samma år.
Vid ankomsten till fängelset bemöttes de av folket utanför som skrek åt dem eftersom de var ”religiösa fanatiker”, som var en av anklagelsepunkterna.
Tidigt på morgonen den 17 juli ställdes systrarna inför domstolen som dömde alla till döden.
Men vad var deras brott egentligen? När åtalet var formulerat och domen fastställd ville ändå systrarna veta vad som i själva verket låg bakom dödsdomarna. Åklagaren ville inte ge sig in i diskussion med systrarna men när de inte gav sig utan ville ha ett tydligt svar och en förklaring, tröttnade den pressade åklagaren och utbrast till slut: ”Det är er tilltro till barnsliga trosuppfattningar och alla dumheter i er religionsutövning som är skälen. Ni har hållit fast vid religionen och kungen”.
En av systrarna vänder sig då till de andra och ropar högt: ”Låt oss glädja oss i Herren och över att det är för vår heliga religions skull och för vår tros skull som vi får dö!”
Det var viktigt att få det klarlagt att de inte begått andra brott enligt domstolen utan att det var hela deras katolska bekännelse och livskallelse som var grunden för domen.
Under avrättningarna slogs på trummor för att bilan inte skulle höras falla. Bödlarna stod förstummade över systrarnas värdiga uppträdande inför sin död. Priorinnan Thérèse av Sankt Augustinus hade lyckats utverka en styrkande chokladdryck till alla systrarna innan de skulle dö. De böjde alla knä inför sin moder i religionen som välsignade dem med en liten Mariastatyett som senare har återfunnits. Alla systrarna bad sin priorinna att få dö för Herrens skull.
Om man tänker sig att tiden för fyra systrar att giljotineras tog en timme skulle hela avrättning ta minst fyra timmar. Alla systrarna saligförklarades av Kyrkan 1906. (Uppgifterna kommer bland annat från Anne Steinmanns o.c.d. bok ”Carmel Vivant” (Paris 1963).
diakon Göran Fäldt
