Prästerna, celibatet och gemenskapsbehovet
Det är bra för oss katoliker att känna till de frikyrkliga pastorernas (av vilka många är kvinnor) vardagsliv lite mer i detalj. Jag är därför glad och mycket tacksam för några inlägg i tidningen Dagen nu i juni månad 2024.
Två saker i inlägget i Dagen undrar jag lite över: den första är att vigselrätten uppfattas som ett rent statligt uppdrag, utan närmare kontakt med församlingens liv. Är det så att vigseln är en högtidlig ceremoni men inte mer? Det andra är bilden av lekmännens i katolska kyrkans beroendeställning till prästerna. Ser man i de evangelikala samfunden de troendes relation till prästerna i Katolska kyrkan är det beklagligt och ekumeniska oroande.
Man måste kunna säga att lekmännen är mycket tacksamma för att herdarna konsekvent och troget förvaltar sitt pastorala uppdrag som följer den sakramentala vigningen. Katolsk praxis är dock mycket noga med de troendes frihet att gå till prästerna. Det är en öppen möjlighet som alltid finns i Kyrkan. Inte minst gäller det biktfädernas roll.
En beroendeställning är något annat. Vore det på det sättet skulle vi tala om en sektliknande andlig gemenskap i Kyrkan. Det är helt främmande för katolsk tro i praktiken och läran.
Tänkvärt i inläggen är den ogifte pastorns behov av familj i den kyrkliga familjen. Om de katolska prästerna inte samtidigt är ordenspräster, utan stiftspräster, finns också ett viktigt behov av gemenskap. Det är inte alltid lätt att finna en form för en sådan prästerlig gemenskap. Det finns, och har funnits, sådana men de har inte haft samma historiska kontinuitet som de etablerade ordnarna, augustiner, karmeliter, salesianer och många andra.
En grupp i Svenska kyrkan som upplevt samma behov har varit de ogifta diakonissorna. Jag har känt några av dem och har haft stor beundran för deras gärning. Ute i församlingarna med prästfamiljer har de ofta levt utan stöd av en systerlig gemenskap. De var i princip celibatära men saknade ofta utbildningstidens nära kontakter med varandra, vad vi nu kallar kommunitet. Också i Katolska kyrkan har det blivit ganska vanligt med lekmannakommuniteter. Problemet har varit att de ofta separerar sig från församlingen och bildar en församling inom församlingen vilket strider mot enheten i Katolska kyrkan.
Som gift permanent diakon i Katolska kyrkan med civilt yrke hör jag till en numer ganska stor grupp ämbetsbärare i Katolska kyrkan, totalt över 40 000. Nu är jag pensionerad i mitt civila yrke men inte i min kyrkliga tjänst.
Det var en frukt av Andra Vatikankonciliet. Om det ska fortsätta i samma höga omfattning är en ännu obesvarad fråga. Kallelserna är överväldigande många på sina håll i världen. På andra håll nästan helt frånvarande!
Konciliet återinförde detta levnadsstånd i Kyrkan men som en valmöjlighet för biskopskonferenserna. Det syftade inte till en klerikalisering av lekmännen utan till ämbetets tydligare närvaro i de sociala strukturerna i samhället. De permanenta diakonerna ska ha en särskild inriktning mot tillfällig eller ständig fattigdom bland de troende men samtidigt ha tjänsten liturgisk diakon som också predikar, döper, viger och har begravningsgudstjänster. Genom äktenskapet och familjen har diakonerna gemenskapen redan från början.
Löftet om det livslånga celibatet är tecknet på personens totala tillgänglighet för Herrens nåd och vilja. Prästen är i Katolska kyrkan ”Alter Christus”, en annan Kristus, eller i Kristi ställe, och kan inte helt identifiera sig med Kristus utan celibatet, eftersom Kristus var ogift. Kallelsen till präst handlar alltså inte i första hand om den pastorala rollen inom hierarkin utan om föreningen med Kristus. Ur denna förening kommer sedan allt annat.
För den ogifta pastorn, manlig eller kvinnlig, i de evangeliska kyrkorna, som avlägger ett personligt löfte om sexuell kyskhet måste samma identifiering med Kristus vara möjlig, även om det pastorala avskiljandet i församlingen inte innebär ett offrande av sig själv eller av Kristus i eukaristin som för prästen i Katolska kyrkan.
För alla finns kallelsen till helighet men att frambära ett verkligt offer är bara möjligt för den som, som man, tar emot prästvigningens sakrament av biskopen under den heliga mässan. Kristus älskar Kyrkan som brudgummen sin brud. Det är ur detta förbund som det gudomliga budskapet om frälsningen lever och sprids till den Yttersta dagen. På något annat sätt sker det inte.
I en evangelisk församling kan ämbete, familj och mission ibland sammanfalla. Det är naturligtvis en stor sak men är det alltid rätt och klokt? Det har funnits församlingar i Sverige som sänt unga pastorsfamiljer med barn att förkunna evangeliet i avlägsna länder, som Kina. Det innebar svåra påfrestningar och umbäranden för familjen som ändå inte ledde till hedningarnas omvändelse. Även om man förstår ivern för evangeliet både i familjen och den sändande evangeliska församlingen, måste man dra slutsatsen att familj och pastorsliv, mission och förkunnelse måste fördelas som i fornkyrkan och i den katolska kyrkan universellt. Celibatet för prästerna, kallelsen att tjäna de troende och leva i Kristi efterföljd är klokt för den enskilde och klokt för Kyrkan. Familjelivet är den första kallelsen, utan de kristna familjerna, inga präster, inga gudsvigda systrar och bröder.
På något sätt bär de konkreta levnadsformerna i de kristna gemenskaperna inom sig frågor om kallelsen som i grunden är ekumeniska. Deltar vi i en form av ekumenisk dialog lär vi oss vad som främjar enheten mellan kristna och vad som leder till ökad splittring. Dialogen bör fortsätta!
diakon Göran Fäldt
