Fler till altaret?
Frågan man ställt sig efter publiceringen på Katolsk Horisont av rapporten ”Hur kan Kyrkan få fler till altaret när antalet vigslar störtdyker” (National Catholic register) 27.7 2024, är vad Kyrkan gör eller kan göra för att få fler unga att välja äktenskapet och gifta sig i Kyrkan. Det är en fråga i USA och i andra länder och naturligtvis också i Sverige.
Man måste alltid först komma ihåg att utvecklingen på samhällsnivån inte i första hans är Kyrkans sak. Vad som sker i ”samhället” är en sak för sig. Vi kan se den men inte ta det på oss att försöka påverka i direkta handlingar.
Kyrkans ansvar gäller utvecklingen i Kyrkan. Indirekt är samhällssituationen naturligtvis också Kyrkans sak, eftersom som Kyrkan vänder sig till alla med det kristna budskapet.
På sina håll är tendensen inte så förutsebar som förr att katoliker har avsikten att ingå äktenskap och bilda familj. Det är bara att konstatera. Förr var äktenskapet en grundsten, nu ser det snarare ut som om det – i bästa fall – är stenen högst upp på livets alla murstenar. Någonting har kommit emellan. Muren har sina sprickor och hål. Men hur allvarligt är det i och för sig?
Först måste man konstatera att många faktiskt gifter sig och att de vill vara trogna och leva sin kallelse som kristna med familj och barn. Man kan nog säga att det nu är ett tydligare kristet vittnesbörd när katoliker gifter sig när det heterogena, livslånga äktenskapet i stort ”inte står högt i kurs”, som någon uttryckt det.
Det är också ett verkligt vittnesbörd när de gifta positivt ansluter sig till katolsk etik i det äktenskapliga samlivet. Förståelsen av de allmänna och teologala dygderna är tvärtemot vad många föreställer sig på uppåtgående, inte tvärtom, därför att paren inser att de med stöd av den kristna läran för äktenskapet har väsentligt större utsikter att uppnå den lycka och framgång som var deras målsättning när de beslutat sig att ingå äktenskap i Kyrkan, alltså ”att komma till altaret”.
Det är alltså viktigt att förstå att äktenskapets sakrament ”fungerar” och skapar en positiv framtidstro genom det meningsfulla att leva sitt kristna liv som gifta.
I förordet till den bok jag använder i den äktenskapsförberedande kursen på omkring 5 träffar på 2 timmar med flera veckors mellanrum, skriver jag, ”Äktenskapet leder i allmänhet till familjegemenskap som fungerar som en fortlöpande skola i livskunskap”. Det är en formulering man känner igen från Katekesen och från många påvars undervisning.
Finns förståelse för detta är alla att gratulera, Kyrkan och samhället. Man måste alltså inte dra negativa slutsatser av en allmän statistik om antalet vigslar som ”störtdyker” och antalet gifta som separerar. Man bör mycket heller förmedla en hoppfull framtidsbild för äktenskapens förbund inför Gud och i kyrkan och samhälle.
Problemen och olyckorna kan man kanske inte undvika men man kan undvika att uppfatta dem som karaktäristiska för vår tid. Att par finner varandra och vill bygga sina liv med tron på Gud och Kyrkan är för alla hoppfulla tecken. Det är framtiden i Guds försyn.
Därför är också de kristna vigslarna ”inför altaret” alltid fest och högtid som förebådar den himmelska bröllopsfesten mellan Kristus och hans älskade brud, Kyrkan!
Vad som verkligen är att beklaga är att tron på Gud och tilliten till Gud ”störtdyker”. Det har redan gått för långt på den vägen. Med Guds hjälp kan vi vända inriktning och finna Gud i allt vi gör.
diakon Göran Fäldt
