pater Thomas Idergard

Dagens evangelium berättar om Jesus sista mirakel på väg till Jerusalem och sitt lidande, sin död och sin uppståndelse: hur han uppväcker sin vän Lasaros, som varit begravd i fyra dagar, från döden. Om Jesus mirakel bara vore symboler (för vad?) skulle de inte säga oss ngt mer existentiellt väsentligt än vad t ex seriebjörnen Bamse gör. Men just för att de har ägt rum har de betydelse i alla tider. Ur berättelsen om Lasaros vill jag nämna två särskilda betydelser som talar direkt till oss i allt som vi just nu upplever.

Om man ska visa EN bild av Kyrkan, är det en bild av Jungfru Maria: älskad, utvald och förberedd av Gud för att få erbjudandet att föda hans Son in i världen; med ett ja som gör detta möjligt, byggt på en tro, i meningen tillit till Gud, som hjälps och stärks av förnuftets kritiska frågor - ett ja uttalat i sann frihet, dvs när en människa ordnar allt i sitt liv för att Guds vilja ska kunna ske. Utan reservationer eller säkrande. Så ska Kyrkan, och varje kristen, verka i världen, för dess frälsning.

Idag blir den liturgiska färgen rosa, vilket är en uppblandning av Fastans violetta färg med högtidernas vitt. Söndagen vill peka framåt. Vi är fortfarande på vandring längs botens väg men påminns om den glädje som väntar vid vägens slut, målet för all uppoffring: Påsken och uppståndelsen. Glädje är det också för den blinde tiggaren i dagens evangelium som Jesus ger synen åter. Jesus mirakel är sanna historiska händelser som bekräftar att Jesus är Messias, Guds utvalde, utifrån det Gamla förbundets stora profetior om just helande mirakel som det synliga tecknet på Messias ankomst. Men miraklen innehåller därutöver också ett symboliskt budskap.

Den Heliga Mässans kollektbön idag beskriver mkt väl vår benägenhet i denna Fastetid i coronavirusets skugga, liksom vårt enda möjliga, existentiellt verkande, svar: ”Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott, du visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt.”

Hur hänger berättelsen i dagens evangelium, den om Kristi förklaring och som ju har en egen högtid i augusti, ihop med Fastan? Via den första läsningen förstår vi att omvandlingen av Jesus på berget markerar uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham att det fulla återupprättandet av människans gemenskap med Gud en dag ska komma till hela världen från en ättling till Abraham, dvs en utvald av det som ska bli Israels folk - Jesus från Nasaret, Gud som blivit människa i detta folk.

Dagens läsningar rör den kristna trons förhållande till Moses Lag, Guds uppenbarelse för det judiska folket. Vi hör i evangeliet Jesus Kristus själv säga att han kommit inte för att upphäva utan för att uppfylla den. I Bergspredikan, som dagens evangelieläsning är tagen ur, skärper Jesus dessutom budordens innebörd på tre områden - vrede, sexualmoral och personligt rättfärdigande.

I dagens evangelium, som är en del av inledningen till Jesus bergspredikan, talar Jesus om att vi som följer honom absolut inte ska sträva efter att vara som alla andra. Eftersom nåden, Guds frivilliga gåva av sig själv, tillför till skapelsen ngt den inte har av egen kraft (som bara skulle finnas inuti oss att ”plocka fram”) och som den inte kan prestera sig till - dvs gemenskap med Gud - behöver den ta fäste ngn stans för att kunna verka i världen och spridas där. När vi öppnar oss för Guds nåd - konkret genom att i ödmjukhet och lydnad ta emot Kyrkans oföränderliga lära eller Herren själv i ngt av Kyrkans sju sakrament - blir vi till fästpunkter genom vilka nåden kan ges vidare åt andra.

Kära systrar och bröder i Kristus, För antikens judendom var Jerusalems tempel världens viktigaste plats. Där bodde Herren mitt i sin skapelse, där kunde människor möta Gud och återupprättas i tjänsten för hans vilja. Templets liturgi uttryckte hoppet om att Israels folk skulle bära Guds ljus till alla världens folk för att Gud skulle etablera sitt eviga rike av fred och rättvisa, med början i den här skapelsen och slutligen fullkomnad i en ny.

Kära systrar och bröder i Kristus, Med läsningarna idag vill Kyrkan sammanfatta hur Gud befriar, samlar och kallar oss. I första läsningen ur profeten Jesajas bok nämndes gränsområden i det Heliga landet där Israels fiender i olika vågor trängde in och drev delar av landets befolkning i exil under årtusendet f Kr. Jesaja är en av dem som såg hur urholkningen av människors, inte minst eliternas, gudstro ledde till ett socialt, kulturellt och politiskt förfall som försvagade landet inifrån och gjorde det försvarslöst mot yttre hot. En varning att också reflektera över i våra dagar.

Kära systrar och bröder i Kristus, Jag tror det är ganska vanligt att många idag tänker att man kan vara öppen för ”det andliga”, men att religioner och deras dogmer begränsar sökandet. Eller menar att alla religioner bara står för lite olika vägar till något allmänt ”gudomligt”. Att det bästa är att vara ”sökare” utan att finna någon speciell trossats att hålla för mer sann än någon annan.