pater Thomas Idergard

Kära systrar och bröder i Kristus, De flesta troende upplever någon gång att Gud tillåter saker att hända, vilka får oss att tänka kritiskt om Gud och relationen till honom. Tydligast gäller det sjukdom och annat lidande hos våra nära. Inte för att Gud aktivt skulle ordna det, men genom det som ser ut som hans tillåtelse av att ont får hända, utmanas vår tillit till Guds godhet och kanske därmed Guds existens. Frågan att alltid ställa sig i prövningens stund, är denna: Vågar jag lita på att Gud inte bara finns utan också, genom att se evigheten där jag bara ser det som är här och nu, vet hur allt slutar – och därmed vad allt hade för mening, och hur lidandet aldrig får sista ordet?

”Säg ingenting till någon”. Vid många tillfällen i Markusevangeliet uppmanar Jesus, som vi nyss hörde, både människor och andar att inte tala högt om hans sanna identitet. Varför? Först för att undvika skvaller om att han skulle vara ännu en i raden av helare, bara mer effektiv, vilket skulle frikoppla hans mirakel från hans verkliga identitet och uppgift. Sedan för att visa att Messias, befriaren som alla väntade på, inte skulle vara någon världslig ledare för en politisk, ekonomisk, social eller ekologisk befrielse, utan istället Guds sanning och kärlek som befriar från synd och evig död. Allt han gjorde och sade, och varför, som uttryck för vem han verkligen var, visste Jesus skulle bara kunna förstås och förklaras av hans död och uppståndelse. Och när den hade ägt rum blev ju Jesus uppmaning att säga allt till alla.

Om vi inte vill missionera för vår tro behöver vi be om mer kärlek. Kära systrar och bröder i Kristus, För antikens judendom var Jerusalems tempel den viktigaste platsen i hela det skapade kosmos. Där skedde mötet mellan människa och Gud för att människan, genom offer, att ge av något värdefullt levande som representerar henne som skapad varelse, skulle försonas med Gud, genom offerhandlingens uttryck för den egna goda viljan, och återupprättas i tjänsten för Guds vilja. Templets liturgi uttryckte hoppet om att Israels folk, försonat med Gud, skulle bära Guds ljus till hela världen.

Lyssna inte på alla präster! För den här söndagen är kopplingen mellan första läsningen och evangeliet tydligare än vanligt. I första läsningen från Femte Moseboken hörde vi Gud lova Israels folk, efter uttåget från Egypten, att han ska ”låta en profet lik”Mose, den största ledaren för Israel genom tiderna, ”träda fram”. Denne ska vara större än Mose eftersom det ska vara Guds egna ord som går ur ”hans mun”. Antikens judar förstod detta som ett löfte om någon vars närhet till Gud skulle vara ännu större än Moses, om vilken det sägs att han talade förtroligt och nära med Gud så som en människa talar med en annan.

Att försöka leva efter katolsk morallära är att följa med Jesus. Kära systrar och bröder i Kristus, Med dagens läsningar vill Kyrkan hjälpa oss att se Jesus Kristus som den enda meningen med livet för var och en. I evangeliet hörde vi Johannes Döparen peka ut Jesus som ”Guds lamm”. Disneyfilmernas gulliga, pratande djur ger här helt fel associationer. Om vi tolkar Bibeln genom betydelsen som olika begrepp har för oss idag, förstår vi aldrig budskapet. Judiskt troende på Jesus tid associerade ”lamm” tillsammans med ”Gud” till offer i templet, och specifikt till offret i samband med Påsken. Johannes säger alltså att Jesus själv ska bli ett offer, som försonar människan med Gud och inte bara symboliserar önskan om det, som djuroffren i templet; ett definitivt offer genom att en person som både är Gud och människa ger något värdefullt – sig själv och sitt liv, med alla våra synder bokstavligen över sig – för att bryta syndens makt och omvandla döden till en tröskel till det eviga livet med Gud, för den som tror.

Om vi älskar Jesus, älskar vi sakramenten precis som de är. Kära systrar och bröder i Kristus, I Julens högtid välkomnade vi ”Gud med oss”, och förstår vi Jesus dop rätt ser vi hur Gud genom att bli människa är med oss. Johannes Döparens dop var en symbolisk handling för att visa den egna viljan till omvändelse, från synden till Guds lag. Sådana dop utfördes i Jerusalems tempel. Johannes var själv präst eftersom hans far var det, och prästämbetet i Gamla förbundet ärvdes av män inom Levis stam. Men Johannes utövade inte sitt prästämbete i templet i protest mot templets korruption, en profetisk kritik Jesus också kom att ha.

Igår firade vi hur Guds kärlek sände Sonen i Treenigheten till världen för att erbjuda människan en väg till evig gemenskap med Gud. Idag minns vi hur samma kärlek sände den Helige Stefanos, som den förste martyren, till gemenskapens fullbordan hos Gud.

Dagens läsningar uttrycker Adventstidens höjdpunkt. Evangeliet introducerar en förebild i trons tillitsfulla väntan som är den mest upphöjda, skapade varelse som någonsin har funnits och kommer att finnas: Jungfru Maria. Kyrkofäderna har gjort jämförelsen mellan Eva, moder till allt mänskligt, och Jungfru Maria, Guds och Kyrkans moder. I Jungfru Maria har vi ”den nya Eva” som upphäver den skada som den första Eva åsamkat.

Vi hörde just slutorden i Jesus tal om Johannes Döparen, som har fängslats av Herodes. Jesus vill markera samhörigheten mellan sitt och Johannes uppdrag. Musiken som spelar till dans är en bild av Jesus förkunnelse om sig själv som bröllopet, föreningen, mellan Gud och människa, och sorgesångerna för klagan ska motsvara Johannes Döparens förkunnelse om omvändelse för att kunna delta i bröllopsfesten.

Genom att bli människa banar Gud en väg till oss. Vi hörde detta beskrivas i Markusevangeliets inledande ord: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.” Ja, det är det gladaste bud som någonsin getts och kommer att ges. Det är inte vi som söker Gud så mycket som Gud som söker oss. Detta är den unikt kristna tanken jämfört med alla religioner: i frälsningshistoriens, ja all historias, absoluta höjdpunkt, är det Gud, som är bortom tid och rum och allt som finns, som tar initiativet, kommer till oss, blir Immanuel, Gud med oss; hans banade väg för oss till sig.