pater Thomas Idergard

Dagens läsningar påminner om att kristen tro är en relation med en person: Jesus Kristus, med en mänsklig natur, som ni och jag, men som också helt och fullt är Gud. När Jesus säger att han ”går bort och bereder plats” för att sedan hämta oss, talar han brudgummens språk i antikens judendom. Så vill han säga att Gud i honom har förenat sig med människan så som äktenskapets sakrament oupplösligt förenar man och kvinna till en ny skapelse. Och så vill han också vara förenad med sin Kyrka, så att vad som än händer Kyrkan, inifrån eller utifrån, ska han aldrig överge henne.

I dagens evangelium hör vi ”Emmausberättelsen”: dvs om de två lärjungar som på Påskdagens afton, i sorg över Jesus död och i förvirring om de första ögonvittnena om hans uppståndelse på morgonen samma dag, vandrar från Jerusalem till Emmaus. Det är oklart exakt var byn Emmaus låg. En tradition pekar på att det rörde sig om en bebyggelse som uppstått runt en romersk militärförläggning. Då skulle de båda lärjungarnas vandring från Jerusalem, där Jesus korsoffer och uppståndelse visade Guds makt som är den självutgivande kärlekens, till Emmaus, ett centrum för den världsliga makten byggd på våld och rädsla, illustrera deras och allas vår vandring i fel riktning i livet om vi tappar bort Jesus Kristus som vägvisare.

Kära systrar och bröder i Kristus, ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Källan till kunskap om Guds verklighet är tillit. Från kvinnorna vid den tomma graven fram till den som förmedlade tron till just dig och mig, går en 2000-årig kedja av bekännelse av Jesus Kristus, i obruten tillit: ”Min Herre och min Gud.”

Kära systrar och bröder i Kristus, När människor påstår att ”ljuset kommer att segra över mörkret” som en allmän utsaga, är det tyvärr inte sant, i meningen att det skulle finnas någon ”lag” i vår naturliga värld om att allt alltid slutar gott. Med vår ”naturliga” blick ser vi det som syns. Och det räcker ju att studera lite historia eller följa en nyhetssändning, i synnerhet denna Påsk, för att bli nedslagen. Med naturliga ögon var det på samma sätt med Jesus död. En i raden av grymma, romerska avrättningar. Nära och kära till offret som upplevde det som nära och kära till avlidna alltid upplever: att en del av deras universum rivits sönder.

Dagens evangelium berättar om Jesus sista mirakel på väg till Jerusalem och sitt lidande, sin död och sin uppståndelse: hur han uppväcker sin vän Lasaros, som varit begravd i fyra dagar, från döden. Om Jesus mirakel bara vore symboler (för vad?) skulle de inte säga oss ngt mer existentiellt väsentligt än vad t ex seriebjörnen Bamse gör. Men just för att de har ägt rum har de betydelse i alla tider. Ur berättelsen om Lasaros vill jag nämna två särskilda betydelser som talar direkt till oss i allt som vi just nu upplever.

Om man ska visa EN bild av Kyrkan, är det en bild av Jungfru Maria: älskad, utvald och förberedd av Gud för att få erbjudandet att föda hans Son in i världen; med ett ja som gör detta möjligt, byggt på en tro, i meningen tillit till Gud, som hjälps och stärks av förnuftets kritiska frågor - ett ja uttalat i sann frihet, dvs när en människa ordnar allt i sitt liv för att Guds vilja ska kunna ske. Utan reservationer eller säkrande. Så ska Kyrkan, och varje kristen, verka i världen, för dess frälsning.

Idag blir den liturgiska färgen rosa, vilket är en uppblandning av Fastans violetta färg med högtidernas vitt. Söndagen vill peka framåt. Vi är fortfarande på vandring längs botens väg men påminns om den glädje som väntar vid vägens slut, målet för all uppoffring: Påsken och uppståndelsen. Glädje är det också för den blinde tiggaren i dagens evangelium som Jesus ger synen åter. Jesus mirakel är sanna historiska händelser som bekräftar att Jesus är Messias, Guds utvalde, utifrån det Gamla förbundets stora profetior om just helande mirakel som det synliga tecknet på Messias ankomst. Men miraklen innehåller därutöver också ett symboliskt budskap.

Den Heliga Mässans kollektbön idag beskriver mkt väl vår benägenhet i denna Fastetid i coronavirusets skugga, liksom vårt enda möjliga, existentiellt verkande, svar: ”Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott, du visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt.”

Hur hänger berättelsen i dagens evangelium, den om Kristi förklaring och som ju har en egen högtid i augusti, ihop med Fastan? Via den första läsningen förstår vi att omvandlingen av Jesus på berget markerar uppfyllelsen av Guds löfte till Abraham att det fulla återupprättandet av människans gemenskap med Gud en dag ska komma till hela världen från en ättling till Abraham, dvs en utvald av det som ska bli Israels folk - Jesus från Nasaret, Gud som blivit människa i detta folk.

Dagens läsningar rör den kristna trons förhållande till Moses Lag, Guds uppenbarelse för det judiska folket. Vi hör i evangeliet Jesus Kristus själv säga att han kommit inte för att upphäva utan för att uppfylla den. I Bergspredikan, som dagens evangelieläsning är tagen ur, skärper Jesus dessutom budordens innebörd på tre områden - vrede, sexualmoral och personligt rättfärdigande.