Predikan 27 söndagen under året 2024
Äktenskapet mellan man och kvinna berör fler än bara två
1 Mos 2: 18-24; Ps 128; Heb 2: 9-11; Mark 10: 2-16
Kära systrar och bröder i Kristus,
Varför handlar läsningarna om äktenskapet när det är en vanlig söndag och inte ett bröllop? Många här kanske inte är gifta eller har flera år kvar tills det blir aktuellt? Svaret är att äktenskapet inte bara berör de inblandade, utan är viktigt för hela samhället. Därför omgärdas det i alla tider och kulturer av regler för att skyddas och stärkas. Äktenskapets form måste förstås bygga på parternas frivilliga beslut, det är ett avgörande krav för ett kristet äktenskap, men äktenskapets sociala roll är inte att, som det ibland sägs, ”bekräfta kärlek”. Nej, det uttrycker något mer. I Kyrkan är äktenskapet ett av sju sakrament. Tillsammans med prästvigningen det sakrament som tjänar trosgemenskapen.
Äktenskapets ställning grundas i den skapelseordning som beskrevs i första läsningen ur Första Moseboken. Texten förmedlar förstås inga naturvetenskapliga fakta. Tanken att den skulle göra det, är ett missförstånd från den s k Upplysningen. Istället förmedlas en evig mening, som inte på något sätt är oförenlig med vetenskapliga fakta, utan tvärtom får oss att förstå mer och djupare.
Att, som vi hörde i den mytiska skildringen, mannen behöver någon som ”kan vara honom till hjälp” syftar inte på en hjälpreda. I originaltexten används ett hebreiskt ord för ”hjälpare”, ”ezer”, som i Bibeln också kan beteckna Gud själv. Här ger vår tro på Gud som treenig nyckeln till förståelsen. En man och en kvinna ska i en fast förening vara varandra till inbördes, harmonisk hjälp, varigenom de kommer att avspegla Gud själv, i sitt tre-eniga väsen.
Människan som skapad till Guds avbild och till man och kvinna beskrivs faktiskt som ömsesidigt förklarande ett kapitel tidigare i Första Moseboken. I Treenigheten utgår Anden från att Fadern och Sonen helt ger sig åt varandra. På motsvarande sätt kan föreningen mellan man och kvinna, och bara den, ge upphov till nytt, mänskligt liv. Tanken på man och kvinna som komplement, inte konkurrenter, och på att sexualiteten bara är tänkt att utövas i äktenskapet mellan dem, utgår, förstår vi nu, från naturen och bekräftas av den gudomliga uppenbarelsen om människan. Och speglar alltså Gudsplan. För oss att omfamna och omsätta, inte försöka omförhandla eller ignorera.
Detaljen om revbenet säger inget om maktförhållanden. Återigen framträder meningen bara om vi läser Gamla Testamentet i ljuset, inte av världsliga ideologier idag utan av att vi förstår Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Nyckeln här är Jesus död på korset när soldatens lans öppnar hans sida, där revbenen alltså finns, och ur vilken vatten och blod flödar. Där är bilden av Kyrkan som med sina sakrament föds ur Kristus. Som äktenskapet förenar man och kvinna som ”kött” av varandras ”kött”, så är Kyrkan oupplösligt förenad med Kristus, och hans mystiska kropp, där den ”som helgar och de som blir helgade” har ”samme fader” som andra läsningen ur Hebréerbrevet uttryckte det.
När Jesus i dagens evangelium undervisar om äktenskapet gör han det till sakrament genom att ge Gud platsen i dess mitt. Därför korrigerar han sin samtids om skilsmässor, genom att skarpt avvisa det som idag kallas ”moderniseringar” av äktenskapets villkor. När Jesus refererar till hur det var ”vid skapelsen”, talar ordet som används i originalspråket grekiska inte om tidens början utan om själva ändamålet, det som ligger ”i botten på allt”. Motsatsen, alltså, till en social konstruktion.
Jesus tal om att ”de två skall bli ett” heter i originaltexten ”ett kött”. Vi har här alltså samma ord som i första läsningen. Att bli ”ett kött” betyder att se sig själv i den andra och den andra i sig själv. Att det som den ena gör, gör han eller hon också med och för den andra. För detta behöver den naturliga kärleken ges en övernaturlig komponent. Och det är de av Gud, genom Kyrkan, bekräftade löftena om livslång bindning som gör föreningen av en döpt man och en döpt kvinna till ett sakrament, ett särskilt synligt uttryck för osynligt, gudomligt liv. Ett uttryck som inte kan göras ogjort. Sakramentet ger kraft och riktning åt makarnas vilja för att möjliggöra det ömsesidiga självutgivande som liknar det som pågår i Treenigheten; det Jesus slutligen visar på korset.
Det kräver förstås, som i övriga sakrament, vårt samarbete. Om det finns hos båda, leder sakramentet mannen och kvinnan till helighet, det som dagens responsoriepsalm pekade fram emot: ”Må du få se Jerusalems välgång”.
Självklart tänker man i den äktenskapliga vardagens slit, ibland t o m slitningar, inte alltid naturligt på att man just nu är på väg att bli helgon. Men likväl blir det så om allt får byggas på Guds kraft, aldrig vår egen. Att ge trohetslöftet näring genom ett gemensamt böne- och andaktsliv är en viktig insats för att äktenskapet ska kunna förbli en helighetens väg.
Den tjänst för den kristna gemenskapen som det sakramentala äktenskapet utför, är först ett vittnesbörd om, som bild av, Guds treenighet och Kristus bindning till Kyrkan; och, sedan, om frukten blir barn, den första förmedlingen av kärlek och tro som den ”lilla Kyrkan”. En del andra ordningar kan absolut, i äktenskapets frånvaro, ge både vittnesbörd och god uppväxt. Men det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna, förbundet där de ger sig åt varandra i full trygghet och tillit, är Guds norm, det Gud först av allt önskar, för familjebildning och samhällen, ofta i kontrast till världens normer som i alla tider, och i hög grad i vår, lätt ser relationer i termer av kontrakt och nytta.
Men vad säger Kyrkan då om misslyckandena? Där slitningarna blir övermäktiga? Till den lämnade? Till den som behöver gå p g a oacceptabla omständigheter? Trots givna löften? Ja, Kyrkan menar att separation kan vara ett sätt att finna andrum, med äktenskapets kallelse som ramen för en möjlig problemlösning. Efter noggrann prövning kan Kyrkan också ogiltigförklara ett äktenskap för att det från början inte hade ingåtts med rätt förutsättningar, och att det först inte hade varit tydligt.
Misslyckandena är inte ett argument mot att äktenskapets villkor är gudomligt ordnade. Däremot är de en inbjudan till att lita på att med Kristus kan också det kors som ett misslyckande utgör, få mening. Den som väljer att bära tomheten utan att själv bryta sina löften, liknar Gud som alltid förblir trogen även när människan inte är det. Så kan sakramentets nåd ändå manifesteras och ge styrka. Och den som själv inte har kunnat fullgöra löftena, kan genom bikt och bot få förlåtelse och försoning, och på så sätt upprättas i nåden.
Kära vänner, oavsett våra personliga förhållanden blir allt till slut en uppmaning till bön: I tacksägelse för den tjänst för Kyrkan som alla sakramentala äktenskap utför. Om styrka för dem som finner det svårt att leva i kallelsen och samverka med sakramentet. Om tröst och helande där det behövs. Och för att alla vi andra, som av olika skäl inte lever i äktenskap, ska vara ett stöd för dem som gör det. Amen.
pater Thomas Idergard
