Predikan 15 söndagen under året 2023

”Andlighet ger ingen god jordmån för Guds Ord"

Jes 55: 10-11; Ps 65: 10-14; Rom 8: 18-23; Matt 13: 1-23

Kära systrar och bröder i Kristus,

Alla Jesus liknelser pekar på honom själv: människan i vilken Guds närvaro är fullständig; som samtidigt förklarar Gud och själv är vägen till gemenskap med Gud. Dagens liknelse om såningsmannen är en av flera som beskriver himmelriket, Guds rike, den realitet där Guds vilja, och därmed sanningen, rättvisan och kärleken, råder fullt ut. Det vi ber om varje gång vi ber ”Fader vår”.

Jesus poäng är att himmelriket inte uteslutande är en utomvärldslig företeelse som bara gäller framtiden, det som ska komma, men att det heller inte kan förverkligas av oss på egen hand som om det vore ett politiskt program.

Riket är andligt eftersom det inte har sitt upphov i skapad materia. Samtidigt rör, omvandlar, det materian. Riket kommer att fullbordas vid tidens slut när Gud blir allt i alla, och hela den fysiska skapelsen når den befrielse som dagens andra läsning ur Romarbrevet talade om. Men det har samtidigt redan kommit. Dock inte frammanat av oss och våra naturliga förmågor som alla är skadade av arvsyndens läggning att sätta oss själva främst, definiera sanning och rättvisa på egen hand och älska ting för deras skull och inte för Guds, Skaparens, skull. Nej, Guds rike, som besegrar arvsynden, ges till oss utifrån, som en övernaturlig gåva.

Gud planterar aktivt ett frö i världen för dess omvandling, från syndens herravälde, dvs styret av allt det som säger nej till Gud på olika plan, till gemenskap med Gud. Fröet är Gud som blir människa; Ordet, som vår första läsning från profeten Jesajas bok talar om, som utför Guds uppdrag, blir kött och delar våra vardagsvillkor för att kalla oss till sig. För att han aldrig ger upp, även när vi vänder honom ryggen.

Vi hörde Jesus citera profeten Jesajas ord om folket som inte vill lyssna till Gud för att beskriva hur hans egen väg kommer att sluta. Sanningen om Gud och människan, kommer alltid, i alla tider, att motsäga vad de styrande, opinionerna och trenderna tycker att Gud borde välsigna.

Men det är från korset som fröet sås för den frukt som betyder att människans synd och självgenererade mörker inte får sista ordet; av att döden istället kan bli en tröskel till uppståndelsen och det nya, eviga livet i gemenskap med Gud. Inte ”sedan”, utan med start här och nu, om vi vill låta tron börja omvandla oss till en allt större likhet med Kristus, för att så kunna dela hans eviga liv.

Som Jesus förklarar i evangeliet, är vårt bidrag till allt, att låta våra liv bli en god jord där hans, Guds Ords, frö kan slå rot och växa. Vi hörde Jesus varna för det som gör den inre jorden dålig eller ogynnsam: oviljan att ens försöka förstå det han, och Kyrkan på hans uppdrag, förkunnar, eftersom man själv tror sig ha tänkt ut allting så mycket bättre, och tror att gott och ont beror på individuella känslor och preferenser; vidare: sneglandet på andra och vad de ska tycka och tänka om min tro; och att göra annat än Gud, materiella ting, makt och popularitet och njutningar, till vad vi tjänar med våra liv.

Jesus utlämnar oss inte till våra egna förmågor, utan vill själv ge, ja, vara, hjälpen att hålla vår jord ”bördig och rik”som responsoriepsalmen idag beskrev det. Därför är han så angelägen om att vi förstår att våra liv ska vara förankrade i det andliga, men levas i det fysiska.

Idag verkar det nästan vara lite ”inne” att vara ”andlig”, i meningen ”öppet sökande”, ja, ständigt sökande, för att aldrig nå fram till ett svar. Risken med svar är ju att de kan ställa krav. Ett allmänt sökande efter andlighet blir därför lätt en jakt på bekräftelse av att allt i ens tillvaro är ”okej”. Det andliga blir ett slags ”top-up” på ett i övrigt oförändrat liv. Men djävulen är också andlig, väldigt andlig t o m, eftersom han inte existerar i materia och därför hatar det materiella, i synnerhet våra kroppar, och vill fresta oss att missbruka och förstöra så mycket av det materiella i oss och andra som det bara går.

Att vara troende kristen, däremot, är att stå i relation. En relation som är praktisk, verklig, fysisk. För vår relation till personen Jesus Kristus, och därmed till Fadern, ges och stärks av vår relation till den synliga Kyrkan, och blir levande i vår relation till allt i Guds skapelse: oss själva, varandra, allt annat skapat.

Vi hörde Jesus tala om “gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter”, dvs honom, och att allt bättre förstå Guds vilja och handla efter den, och därmed bygga upp Guds rike. När Jesus säger att den som har detta ska ”få, och det i överflöd”, menar han just att hans frö i den goda jordmånen kommer att bära mycket frukt för den troende och hans eller hennes omvärld. Omvänt gäller för den som ”inte har”, dvs saknar viljan att låta sin inre jordmån vårdas. Hans eller hennes hjärta, personliga kärna, kommer så småningom att bli helt ofruktsamt, för både honom eller henne själv, och för andra.

I den fysiska relationen till den synliga Kyrkan får vi Jesus bästa hjälp att göra och hålla vår personliga jordmån god. Förstås handlar det om delaktigheten i det sakramentala livet, särskilt genom regelbunden bikt. En gång i månaden är en bra frekvens. Många invanda mönster av nej till Gud, också små, kräver mycket för att ändras. Då ska vi använda oss av den bästa hjälpen vi får för det, helt gratis! Kyrkan ger oss också alla våra hjälpare, helgonen. Lär känna ett helgon bättre, genom att läsa om och av honom eller henne, och be om hans eller hennes förbön för sådant som du, i likhet med helgonet en gång, behöver ta tag i för den egna omvändelsen där den måste bli mer genuin.

Glöm heller inte kallelsen, budet, att göra något konkret för din församling; eller något nytt eller något mer. Att tillsammans med andra troende ge av sin tid till Kyrkan – oavsett om det handlar om kyrkkaffe, socialt arbete eller undervisning av barn och unga – blir ett ömsesidigt stärkande och uppmuntrande vittnesbörd om tron. I sådana insatser, stora och små, synliga och osynliga, tränas vi i att ge av oss själva och det vi har. En näring för vår inre jord.

Väsentligt för att hålla jordmånen god är också ett aktivt böneliv, hellre kort och regelbundet än långt och sällan, studier av Bibeln med en god katolsk kommentar, som t ex vår nya svenska Katolska Studiebibel, liksom av Kyrkans katekes för att bättre förstå och omfamna Kyrkans lära och upprätthålla och försvara de kristna, moraliska dygderna. Kanske kan denna sommar erbjuda ett bra tillfälle till en nystart, på något av dessa områden? Kanske genom att bara ta fram något som fallit i glömska från Fastetiden tidigare i år?

Kära systrar och bröder, med tron på Jesus Kristus läggs himmelriket i våra händer. Och vårt sätt att ta hand om det, i våra liv och relationer, avgör om det kan växa så att resten av världen, just genom oss, erbjuds verkligt liv. Det som tar sin början här och nu, för att kunna fullbordas i evigheten. Amen.

                                                                                               pater Thomas Idergard