Idag får vi fira Herrens uppståndelse från de döda. Graven där han låg är tom och änglar visar platsen där kroppen legat. Maria Magdalena möter Herren på morgonen i närheten av graven. Hon verkar missta sig på person. Hon tror att det är en trädgårdsmästare. Hon ser alltså Jesus men tror inte. Petrus och Johannes tror inte heller på Uppståndelsen. Något händer: Jesus uttalar Maria Magdalenas namn, det har omedelbar effekt: hon tilltalar honom med igenkännande, ”Rabbouni”! Rösten har övertygat henne.
”Jag är hos dig”. Kristus har uppstått från de döda! Kyrkan sjunger och mediterar över det oerhörda. I påskdagens högmässa använder hon en mer ”eftertänksam” tonart än i den stundom dramatiska påskvakan. Elden tändes i mörkret och från den tändes påskljuset, som bars in i kyrkan. De troende följde efter med ljus i sina händer. Vid påskljuset sjöngs en lång jubelsång, den s.k. Exsultet. Bland annat hörde vi hur ”natten lyste som dagen”. Kristus uppstod i den första påsknattens mörker.
Håll dig vaken så att Kristus får fullborda sitt verk. ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” – det var påsknattens budskap. Påskdagen fullbordar det och Kyrkan mediterar över det oerhörda. Men i påskdagens högmässa använder hon en mera återhållsam tonart än i den händelserika och stundom dramatiska påskvakan. Man kunde säga: ’Håll dig vaken, så att Kristus får fullborda sitt verk’. Vid påskljuset hörde vi hur ”natten lyste som dagen,” taget är Psaltarpsalmen 139:12.
”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss jubla och vara glada.” – uppmanas vi idag av Guds Ord. Vi firar Påsk, Jesu Kristi uppståndelse. Kristus har uppstått och Han lever! Detta är kyrkans, alltså vår egen, största glädje! Genom Herrens uppståndelse kan vi ju få del i vår egen uppståndelse. Vi kan leva för evigt – om...
Jesus lever inte ”i mitt hjärta”. Jesus lever. Punkt. Och det förändrar allt! Kära systrar och bröder i Kristus, Den grav där en stendöd man hade lagts på fredagen, var tom på söndagen. På frågan om vad som hänt, hänger sanningen i den kristna tron, och, därmed förstås, dess ursprungliga och, som Andra Vatikankonciliet menar, mest fullständiga form, den katolska.