Predikan Palmsöndagen 2022
Bristande personlig syndamedvetenhet är största hindret för frälsningen
Luk 19: 29-40 (Palmprocessionen); Jes 50: 4-7; Ps 22; Fil 2:6-11; Luk 22: 14-23: 56
Kära systrar och bröder i Kristus,
Den här söndagen kallar vi katoliker både för ”Palmsöndagen”, manifesterad av välsignelsen av palmkvistarna, och ”Passionssöndagen”, manifesterad av evangeliet med passionsberättelsen. Och det hör ihop: som inledning till Stilla veckan bekänner vi att Kristus kungliga triumf är förenad med, ja, förutsätter, hans lidande och död.
Jesus intåg i Jerusalem är fyllt av symbolik. Han kommer in från öster, från Olivberget. Enligt de gamla profetiorna skulle Guds ära lämna templet i Jerusalem p g a prästerskapets korruption och avfall, men en dag återvända från öster, genom en kung som ska regera för evigt och komma ridande på en åsna som tecken på att hans maktutövning är fred.
Fram tills nu har Jesus avstyrt att offentligt kalla honom för Messias, Guds utvalde, kunglige räddare. Men nu protesterar han inte längre. Han ska inom bara några dagar komma att krönas och upphöjas som kung. Ja, det kommer t o m att stå som inskription över hans tron, vilket gör den romerske guvernören Pontius Pilatus, helt omedvetet, till världens första evangelist: ”Det här är judarnas konung.”
Som många andra troende judar kommer Jesus till Jerusalem, förmodligen för tredje gången under sitt offentliga liv, för att fira den judiska Påsken till minne av Guds befrielse av Israels folk från slaveriet i Egypten. Inom loppet av ett dygn kommer en samling av människans värsta synder att skölja över Jesus – konspirationer, blind makthunger, förräderi, lögner, ovilja att stå för sanningen, perverterad rättvisa, sadistisk aggression, våld och mord – så att Påsken fullbordas till vad den hela tiden var tänkt att bli: minnet av Guds befrielse av alla människor som vill tro på hans Son, från slaveriet under synden och dess yttersta konsekvens; döden, som en evig Gudsfrånvaro.
Jesus hela person och sändning utgår från sanningen att allt inte står rätt till med oss, att vi skiljer oss från gemenskapen med Gud, och därmed från att kunna bli dem vi är tänkta att vara, eviga i gemenskap med Gud, genom vår synd. Men i alla tider har samhällskulturen, så också vår, hävdat motsatsen. ”I’m OK, you’re OK, we’re OK”, som det hette på 1960-talet. Självfallet gläds ingen av att anklagas för synd. Men idag verkar det t o m långt in i kristenheten finnas en allergi mot att erkänna existensen av personliga synder. Förrförre påven, den Helige Johannes Paulus II, utpekade denna bristande personliga syndamedvetenhet som det största hotet mot frälsningen.
Frälsningen, räddningen till evigt liv, saknar helt poäng om allt i grunden skulle stå rätt till med oss, om allt vi behöver är lite andlig uppiffning genom en tro som reduceras till en hobby när vi har tid eller en bekräftelse av våra ideologiska föreställningar.
Den Gud som Jesus Kristus uppenbarar är i sig själv kärleken och sanningen. Därmed välsignar han inte det som människan, och det fallna i oss alla, vill ha välsignat. Genom förlåtelse och försoning, möjliggjord av att Kristus burit våra synder på korset och besegrat döden, vill Gud istället, med en väg genom döden till sitt liv, omvandla, upphöja, ja, återställa, var och en till delaktighet i hans egen helighet.
I avrättningen av Jesus ligger människans val av egna gudsbilder, uppbyggda av vårt individuella önsketänkande, framför den som Gud är och som Jesus gör helt synlig. Också för oss känns det många gånger lättare att nära våra bilder av Gud, slutligen dock bara kopior av oss själva, med alla våra fel och brister, än att låta oss näras av Gud själv, så som han uppenbaras i och av Jesus Kristus och ograverad bärs genom tiden av den Katolska kyrkan, grundad av Kristus, med hennes apostoliska ordning och tro, sju sakrament och läroämbete.
Vår enda, men å andra sidan oändligt stora, tröst är att Jesus också dör för vår tröghet och ovilja, och genom sin uppståndelse och seger över döden, ständigt, så länge vi finns är i tid och rum, inbjuder oss till försoning med Gud, och därmed med dem vi var tänkta att bli, genom honom.
Den enskilt viktigaste livsuppgiften för var och en av oss, vem vi än är, är att låta Kristus och hans kors absorbera all vår brustenhet, och så bli den där ungåsnan, den som ”Herren behöver”, som Jesus själv säger i evangeliet. Dvs den med vars hjälp befriaren och kungen kan ta sig dit han behöver vara för att förkunna sanningen om människan och Gud till andra. Oavsett vad det kan kosta oss här. Amen.
pater Thomas Idergard
