Predikan 8 söndagen under året 2022

Predikan 8 söndagen under året 2022

Att påpeka synd är inte att döma utan en kärlekshandling

Syr 27:4-7; Ps 92; 1 Kor 15:54-58; Luk 6:39-45

Kära systrar och bröder i Kristus,

Tidigt i det som brukar kallas för Guds frälsningshistoria med människan sluter Gud ett förbund med det judiska folket. Folket, ett väldigt litet och på värdsscenen obetydligt jämfört med Antikens omliggande s k högkulturer, väljer Gud ut för den tro som folkets urfäder, patriarkerna, hade. Först och främst Abraham. Förbundets syfte är att göra Israel till ett heligt folk, dvs avskilt helt av och för Gud för att vittna om Gud till andra folk. Genom Israels folk ska Gud sedan, när tiden är inne, dvs rätt, gå in i världen för att uppfylla ett löfte i förbundet, det Gamla förbundet, om att det ska utsträckas till alla folk. Det vi kristna känner som det Nya och eviga förbundet.

Torahn, Israels Lag, förmedlad av Mose och förklarad av profeterna, var, kan man säga, konstitutionen i det Gamla förbundet. Lagen tecknar bilden av ett liv av rättfärdighet, dvs vilket bejakar och återspeglar Guds vilja, och som vår responsoriepsalm beskrev med att den ”grönskar som ett palmträd”, dvs lever av god näring, och växer till ”som en ceder på Libanon”. Libanons cedrar användes som byggmaterial för templet i Jerusalem, dvs bar upp Guds synliga närvaro i världen. Så är också en rättfärdig person.

Jesus grundläggande budskap är att han inte upphäver Lagen, utan uppfyller den. Och hans moraliska undervisning som förklarar Guds plan med våra liv, och som han har gett Kyrkans läroämbete, med påven och biskoparna i förening med honom, i uppgift att bevara och föra vidare i alla tider, säger inget sakligt nytt än det han redan har uppenbarat, förklarat, med Israels Lag. När Aposteln Paulus i andra läsningen ur Första Korinthierbrevet skriver att ”synden har sin kraft i lagen” menar han att Lagen ringar in synden, varnar för den, genom att varna för de gärningar som går emot Guds vilja.

Gud kan inte ändra sig. Gud kan bara uppfylla, fullt ut visa och genomföra sin vilja. Det nya som Gud kommer med i Jesus Kristus är alltså ingen ny lag, utan hjälpen att leva Lagen fullt ut. En frihet till det rättfärdiga liv som Lagen velat åstadkomma, där gärningarna blir rättfärdiga, precis som Lagen menat, men som en följd av något annat än Lagen i sig; av något som kommer inifrån.

Insikten om att det vi säger och gör kommer ur något som existerar först – en personlig kärna byggd på en viss värdeskala – beskrevs i vår första läsning ur Syraks Vishet med att ”talet” visar ”hur människan tänker”. Denna insikt upprepar Jesus i evangeliet när han pekar på att människans ”mun säger vad hjärtat” – i Bibeln en bild av människans djupaste, mest grundläggande, personliga identitet – ”är fullt av”. Det är denna personliga kärna i oss som, när den är helt som Gud hade menat att den skulle vara, kan handla efter skärpta bud, hoppa över en högre ribba, jämfört med Lagen, så som vi hörde Jesus beskriva: Vi ska vända andra kinden till. En fiende ska förlåtas. Skilsmässa är aldrig tillåtet. Gud ska vara vår enda förebild. För att nu ta några exempel. Och vad vi hör beskrivas är en ny frihet som går utöver friheten från syndiga handlingar. En ny frihet som uppstår när syndens grundorsak, vår skadade Gudsrelation, är åtgärdad. En frihet i och tillGuds eget sätt att vara; Guds egen rättfärdighet.

Men det låter övermänskligt. Vi kan omöjligt åstadkomma det av oss själva. Och det är därför Jesus nu gör ett substantiellt tillägg till den judiska tron. Ett enda, men helt avgörande. Det som verkligen befriar, frälser, återupprättar gemenskapen med Gud. Med start här och nu, och fullbordat bortom tid och rum. Det tillägget är han själv och den övernaturliga nåd som bara blir tillgänglig, möjlig att få del av, genom att Gud förenar sig med, helt ger av sig själv åt, den skapade materian. Som han gör i Jesus Kristus. Den övernaturliga nåden riktar och ger kraft åt vår vilja så att vår mänskliga natur kan bli vad den en gång skapades som, nämligen delaktig i gudomligt liv. Som responsoriepsalmens ”palmträd” och ”ceder”, eller Jesus egen beskrivning av hjärtats ”goda förråd”. Denna Kristus övernaturliga nåd förmedlas i Kyrkans sju sakrament, instiftade och ordnade av Kristus själv med just det syftet.

Nåden är inget som bara magiskt börjar agera. Den kan bara bli verksam av vårt personliga svar. När vi av tro samarbetar med nåden och kultiverar dygderna, dvs tränar upp våra vanor, enligt den moraliska lagen, blir resultatet goda gärningar. Det är vad katolsk lära menar med en levande tro. Den bidrar till att börja bygga Guds rike och förkunnar Kristus för andra för att ge dem möjlighet att bejaka frälsningen; den största kärlekshandling man kan göra. Den levande tron håller sig inte för sig själv och den är beredd att lida för sanningen. En tro som däremot bara är en läpparnas bekännelse, som inte ens försöker där det är svårt, kallar Jesus hyckleri. Den kan inte hjälpa andra till levande tro, för en blind kan inte leda en blind.

Notera att Jesus inte säger att man ska nöja sig med att ta bort bjälken ur sitt eget öga. Nej, han säger att när man själv ser klart, när tron lever, ska man ”ta bort flisan ur” sin ”broders” öga. Vi kristna är kallade att hjälpa varandra till omvändelse genom omdömen om varandras gärningar i relation till Guds bud, samtidigt som vi kommer ihåg att vi alltid vet mer om de egna bristerna än om andras. Att döma, dvs uttala den eviga bestämningen för andra själar, himmel för den, helvete för den, är att ta Gud Faderns plats. Det är en synd. Men att påpeka var andra behöver omvända sig i relation till Gud, sig själv och andra är däremot en medmänsklig skyldighet, ett barmhärtighetsverk, som Jesus praktiserade och inspirerar till.

Det finns områden i våra liv där tron inte lever. Som motverkar en starkare gemenskap med Gud och försvårar för oss att lysa vägen för andra. För dessa områden måste vi outtröttligt be om helande och gå i bikt så mycket som krävs. Det kan vara ett livsprojekt. Men kom ihåg att Guds tålamod med oss är mycket större än vårt tålamod med oss själva. Det finns, som påven Franciskus brukar påminna om, ingen gräns för hur många gånger Gud vill förlåta och försona. Gränsen sätter vi själva genom att inte vilja be honom, så många gånger som det behövs. Genom att inte heller vilja se att det behövs. Men vi kan bara lyssna på Kyrkan och hennes lära och jämföra vår verklighet så har vi faktiskt det svaret. Och då är det Guds inbjudan till oss att agera.

Men sedan finns också i allas våra liv minst ett palmträd med mycket grönt, minst en ceder som kan växa. Det finns i var och en av oss en levande tro som vill breda ut sig alltmer, väcka upp det som är dött. Gud bara väntar på vårt samarbete med den nåd han låter flöda. Som nu strax i den Heliga Eukaristin. Amen.

                                                                                        pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Foto: Natanael Gindemo/Dagen

Pater Thomas Idergard är född 1969  i Arvidsjaur, Lappland, och uppvuxen i Skellefteå, Västerbotten. Efter gymnasiet studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och kom sedan att arbeta i regeringskansliet och var förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1995-98. Efter det lämnade han helt politiken och kom sedan att arbeta inom PR och opinionsbildning, i flera olika positioner som konsult och rådgivare, och var bl a med i ledningen för Sveriges största PR-företag. Han konverterade till Katolska kyrkan 2009 och frågan om kallelse kom under processen som ledde fram till hans upptagning i Kyrkan. Efter väntetiden för konvertiter och studier i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala inträdde han 2012 i Jesuitorden (Jesu Sällskap) med novistid i Nürnberg i Tyskland 2012-14, avgivande av de första ordenslöftena 2014, studier i teologi i London 2014-17, diakonvigning i London i februari 2017. Sommaren 2017 återvände han till Sverige och prästvigdes i september 2017. Sedan dess är han verksam som präst i S:ta Eugenia katolska församling i Kungsträdgården i Stockholm, vilken har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1837, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället. Pater Thomas har också uppdrag på stiftsnivå, bl a som medlem i stiftets arbetsgrupp för prästkallelser och ordförande i stiftets Kommission för fred och rättvisa, Justitia et pax.

Pater Thomas publicerar sina predikningar på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här