Predikan 6 Påsksöndagen 2021
Följ Kristus bud, som han ger genom Kyrkan, för ett liv i kärlek och glädje!
Apg 10: 25-26, 34-35, 44-48; Ps 98; 1 Joh 4: 7-10; Joh 15: 9-17
Kära systrar och bröder i Kristus,
De viktigaste orden i dagens evangelium är ”glädje”, ”bud” och ”kärlek”. ”Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er”, och ”Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek”, som vi just hörde Jesus säga.
Låt oss börja med ”glädje” och ”bud”. Vi kanske inte naturligt sätter dem intill varandra. Vanligtvis associerar vi ”bud” med att fullfölja plikter och utöva ansvar, snarare än med direkt, sprudlande ”glädje”. Men när den Helige Thomas av Aquino, Kyrkans kanske störste teolog och filosof, på 1200-talet skriver om mänskligt beteende, börjar han med glädje, lycka, och frågar vad som är glädjens och lyckans sanna natur. Och han menar att det som människan ytterst söker och strävar efter, oavsett tid, ålder, tro osv, faktiskt just är glädje, lycka. Allt annat som vi gör har instrumentellt värde – dvs är något som vi kan uppskatta i sig, men som när det uppfylls alltid landar i, eller förväntas landa i, att ge glädje och lycka; det slutliga svaret på alla varför-frågor: Varför vill du studera till läkare? Därför att jag vill bota sjuka. Varför? För att jag vill hjälpa andra. Varför? För att det gör också mig lycklig. Eller: Därför att jag vill ha ett jobb med bra inkomst? Varför? För att försörja en stor familj? Varför? För det ger mig glädje. Väl där behövs inget mer.
Hela poängen med vårt moraliska liv är också vår glädje, lycka. Att bli goda personer är att bli personer med en inre harmoni och frid oavsett vad – dvs just lyckliga, eller ”saliga” som Jesus kallar det i Bergspredikan och saligprisningarna. Då inräknas inte bara själva glädjen och lyckan, utan förstås också sättet på vilket jag uppnår den.
Och vilket är då det? Den Helige Thomas av Aquino, liksom den Katolska kyrkans långa, heliga tradition, svarar att glädje och lycka uppnås när vi ordnar våra begär och våra olika värden och delmål efter hur de hjälper oss att bli dem vi var tänkta att bli; Kristuslika, heliga, i full gemenskap med Gud och Guds vilja för våra liv. Som vi vet från undervisningen kan man leva moraliskt, och i glädje, här i tiden utan tro, eftersom moralen grundas i det naturligaförnuftet. Men med den kristna tron kommer en övernaturlig komponent in: målet det eviga livet och förebilden Kristus, som också aktivt vill hjälpa oss nå målet.
Att ordna sina begär är att lära sig, träna sig i, att över tid begära precis de rätta sakerna, och på det rätta sättet, liksom att avvisa alla begär som går emot det Gud uppenbarat som sin eviga vilja; dvs att göra, och avstå från, precis det som Kristus genom sina bud, och sin Katolska kyrkas lära om dessa bud, vill att vi gör, och avstår från. I Kyrkans sakramentala liv kommer Jesus själv, inte som symbol utan med sitt uppståndna, gudomliga liv, i utvald materia till oss i vår materia, för att inifrån oss ge mer kraft och riktning åt vår vilja att hålla hans, och därmed Kyrkans, alla bud. Precis denna kraft har ni idag fått på nytt i biktens sakrament, och kommer vi snart att stärkas i, genom Eukaristin. Lev i den kraften! Säg ja till, samarbeta med, den! Och kom ihåg att ni alltid kan, och ofta ska, komma tillbaka för att hämta mer av den genom regelbunden bikt och Kommunion. För vi behöver regelbundet det konkreta mötet med Guds kärlek.
Det grekiska ord som används för ”kärlek” i Nya Testamentets originaltexter är ”agape”, viket exakt översätts med ”att vilja den andres bästa bara för den andres egen skull”. Idag associeras ”kärlek” oftast till känslor. Känslor kan förstås signalera kärlek, men de kommer alltid till oss, passivt, utan att vi kan påverka dem – även om vi förstås kan och ska påverka vad vi gör av våra olika känslor. De uttrycker begär som vi ju alltså ska ordna, bejaka eller avstå, utifrån hur de uppfyller Guds vilja. Men kärlek i meningen ”agape”, däremot, kommer från oss, aktivt, helt fritt valt, och därmed som något vi ansvarar för. Både att visa, och hur vi visar den.
Om sann kärlek inte hade varit en akt av viljan, hade Jesus aldrig sagt som i evangeliet idag: ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” Att känna en viss känsla kan ju aldrig påbjudas. Och om viljan av någon annans bästa för hans eller hennes egen skull inte förutsatte att man också måste ge, offra, något av sig själv, eller det man har, för den andres bästa, skulle Jesus heller aldrig ha kunnat säga: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.”
När vi lever för att ge av, inte ta och behålla för, oss själva; när vi är beredda att lida, eller i alla fall erfara en brist, att en uppoffring verkligen tar, så att någon annan, och då inte nödvändigtvis någon vi känner eller gillar, kan glädjas; när vi står upp för sanningen mot det som ”alla ska tycka”, så att vi förlorar i anseende och status – ja, då är vi verkligen Jesus lärjungar. För då älskar vi som han, som frivilligt tog på sig korsets smärta och död, för att vi skulle få en väg ut ur döden.
Det här är alltså så som ”Gud är kärlek”, som vår andra läsning ur Första Johannesbrevet uttrycker. Det betyder inteatt allt det vi tolkar, eller upplever, som kärlek, är detsamma som Gud, eller något som Gud vill. Nej, det betyder att Gud genom att vara treenig är en gemenskap av givande, dvs i sin själva natur, substans, är ren kärlek, självuppoffrande vilja av vårt väl, som blir synlig i Kristus som gör oss delaktiga i den gudomliga kärleken.
Jesus säger, som vi hörde, att han har valt oss, och det syftar just på hans uppdrag till oss att hjälpa honom att göra fler delaktiga i gudomlig kärlek och gudomligt liv. Med alla uppoffringar det kräver. Det är ett hedersuppdrag, som kan leda dit, och visa oss det, som vi först inte alls hade tänkt eller föreställt oss. Precis som för den Helige Petrus i dagens första läsning från Apostlagärningarna. Vårt uppdrag blir alltså ett äventyr, i vilket Gud vill ha var och en av oss i sin tjänst, utifrån vars och ens förutsättningar, gåvor och kallelse, för att världen ska kunna föras till sin fullbordan; det lyckliga slut Gud har tänkt och önskat. Ett äventyr i små vardagliga, eller stora omvälvande, steg. Och där Jesus går med oss hela vägen som den som älskar oss och ständigt förnyar vår kraft.
Så låt oss nu strax när vi deltar i Kristus offer och äter hans gudomliga liv, lova honom att under den kommande veckan lyssna mer noga på vad han uppdrar åt oss att göra. Eller, för att tala med dagens responsoriepsalm: vilken ny sång han vill göra det möjligt för oss att sjunga. Amen.
pater Thomas Idergard
