Predikan 4 söndagen i fastan 2020
1 Sam 16: 1, 6-7. 10-13; Ps 23; Ef 5: 8-14; Joh 9:1-41
Idag blir den liturgiska färgen rosa, vilket är en uppblandning av Fastans violetta färg med högtidernas vitt. Söndagen vill peka framåt. Vi är fortfarande på vandring längs botens väg men påminns om den glädje som väntar vid vägens slut, målet för all uppoffring: Påsken och uppståndelsen.
Glädje är det också för den blinde tiggaren i dagens evangelium som Jesus ger synen åter. Jesus mirakel är sanna historiska händelser som bekräftar att Jesus är Messias, Guds utvalde, utifrån det Gamla förbundets stora profetior om just helande mirakel som det synliga tecknet på Messias ankomst. Men miraklen innehåller därutöver också ett symboliskt budskap. Att bli seende, dvs dagens exempel, är ett annat sätt att säga att man tror - dvs man får ett perspektiv på tillvaron som gör att man förstår mer än vad enbart empirisk kunskap kan ge vid handen (som är en viktig, men begränsad och annan typ av förståelse som inte på ngt sätt motsäger, utan tvärtom, kompletterar trons förståelse av hela verkligheten). Den medfödda blindheten representerar arvsynden, dvs det hjälplösa tillstånd av utanförskap från Guds rike utifrån ”instinkten” att sätta oss själva främst, som alla vi människor föds in i. Den gör att vi inte ser Gud och hur han verkar i vår värld. För att bota oss från denna blindhet blev Gud människa i Jesus Kristus. Med honom kan vi förstå - vem Gud är och vem var och en av oss är kallad att bli i gemenskap med honom. Vilken glädje att Gud gör oss seende!
Fariséerna representerar i berättelsen en djupare typ av blindhet. En farisé har blivit urtypen för en rigid lag- och regelstyrd religionsutövare som vill pådyvla andra regler som ingen, inte ens farisén själv, klarar att följa och för vilken lagens paragraf blir viktigare än vad lagen egentligen syftar till att uppnå. Men egentligen är det här en ofullständig bild av fariséerna. I konflikt med Jesus representerar de snarare ett avståndstagande till Guds verktyg för frälsning - dvs Jesus Kristus - till förmån för det egna jaget. Fariséerna säger till Jesus och oss andra att vi inte behöver den övernaturliga nåd, dvs utommänskliga och helt utomvärldsliga hjälp, som Gud erbjuder i Jesus Kristus för att förstå och kunna leva i evig gemenskap med Gud. Det räcker med det vi själva tycker att vi ska göra. På så sätt blir fariséerna faktiskt ett slags "alla tiders liberalteologer", som tillber en egenkonstruerad bild av Gud istället för Gud så som Jesus Kristus, genom Kyrkans tradition och Bibeln, uppenbarar honom.
Vill jag som den blinde mannen bli seende behöver jag lämna min subjektiva Gudsbild, Gud så som jag skulle vilja att han var, och möta Gud så som han verkligen är i Jesus Kristus. Dvs så som Kyrkan, grundad av Kristus för att visa och närvarandegöra honom i alla tider, i sin förkunnelse, lära och sina sju sakrament visar. En uppgift för den kommande veckan kan därför vara att identifiera en beståndsdel i min subjektiva Gudsbild som jag ska försöka göra mig av med, och låta smärtan i det (för det är smärtsamt att inse att man inte har rätt) bli mitt verkliga Fasteoffer.
pater Thomas Idergard
