Predikan 3 Påsksöndagen 2020

Apg 2: 14,  22-33; Ps 16; 1 Pet 1: 17-21; Luk 24: 13-35

I dagens evangelium hör vi ”Emmausberättelsen”: dvs om de två lärjungar som på Påskdagens afton, i sorg över Jesus död och i förvirring om de första ögonvittnena om hans uppståndelse på morgonen samma dag, vandrar från Jerusalem till Emmaus.

Det är oklart exakt var byn Emmaus låg. En tradition pekar på att det rörde sig om en bebyggelse som uppstått runt en romersk militärförläggning. Då skulle de båda lärjungarnas vandring från Jerusalem, där Jesus korsoffer och uppståndelse visade Guds makt som är den självutgivande kärlekens, till Emmaus, ett centrum för den världsliga makten byggd på våld och rädsla, illustrera deras och allas vår vandring i fel riktning i livet om vi tappar bort Jesus Kristus som vägvisare.

Resten av berättelsen, dvs att Jesus slår följe med dem och börjar förklara Skriften (dvs Bibeln) med sig själv som den enda tolkningsnyckel som kan göra den begriplig, blir igenkänd när han bryter brödet och därför får lärjungarna att vända tillbaka till Jerusalem (dvs i rätt riktning i livet), är egentligen också en beskrivning av den Heliga Mässan, Kyrkans viktigaste gudstjänst och liturgi.

För vad händer i Mässan? Jo, vi kommer dit från våra dagliga vandringar som ofta har fel riktning. Där slår Jesus följe med oss. Vi får i ordets liturgi höra läsningar ur Bibeln som beskriver hur sanningen om Gud och människan ges av Jesus Kristus. Och vi får därefter i Eukaristins liturgi känna igen honom i det brutna brödet, dvs hans gåva av sig själv för att vi ska bli alltmer indragna i hans liv med Fadern i Helig Ande.

Därefter går vi, med hjärtan som brinner av hans sällskap, ut i världen för att berätta, i ord och handling, om vårt hopp, men nu med en återställd riktning mot Jerusalem, som symboliserar det som är Guds rike där hans vilja får råda, uttagen i vår kompass. Så förstår vi hur och var vi känner igen Kristus, hur vi alltid kan få honom som följeslagare, så mkt vi bara vill. Så förstår vi vad hans sällskap vill göra av och med oss.

Så är Jesus Kristus, precis som han har lovat, närvarande i den Kyrka som han själv grundade på apostlarna och vars kämpande del i tiden på hans löfte ska bestå till hans återkomst, då hela hon blir fullkomnad i den himmelska, segrande Kyrkan (i vilka helgonen redan finns). Oavsett världens förtryck, makter, ideologier, opinioner och åsikter hit och dit. Kom! Hör honom i hans ord och se och ta emot honom när han ger sig och sitt eviga, gudomliga liv genom materia in i din och min materia - så att vi konkret blir bärare av det hopp som övervinner synd, lidande och död och som bara Han kan ge!

                                                                                                              pater Thomas Idergard